IUF logo; clicking here returns you to the home page.
IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över



Morgan Stanley och det nya klasskriget

Upplagd på IULs hemsida den 12-Dec-2002

Skicka denna artikel till en vÅ n.

Morgan Stanley, den USA-baserade investeringsbanksjätten har förklarat krig mot facket. I en “utredningsnot” som man nyligen skickade till investerare, rådde Morgan Stanleys amerikanske aktiestrateg, Steve Galbraith, dem att “leta efter den fackliga etiketten....och springa åt andra hållet”. Pensions- och sjukvårdsplaner för de anställda gör fackligt organiserade företag “giftiga” för investerarna, förklarade Galbraith, och deras fackföreningsfria konkurrenter borde således belönas.

Det skulle vara meningslöst att framhålla att fackligt organiserade företag, sett på längre sikt, har varit mycket framgångsrika. Eller att Enrons, WorldComs och andra företags – som uppskattades mycket av investeringsanalytiker - krasch var giftig för många aktieägare liksom för många anställda. Eller att företag med riktiga tillgångar alltid visar sig mer varaktiga än sådana som grundar sig på en samling spekulativt kapital. Morgan Stanley och andra stora investerare kommer i alla fall inte att låta sig påverkas av argument av den typen.

Varken rationella argument eller appeller om en mildare, mjukare form av nyliberalism kommer att rubba dessa institutioner. “Aktieägarnas avkastning”, som grundar sig på överdrivet uppblåsta börsvärden och spekulativa bubblor, har blivit till ett mantra för den nya typen av transnationella investerare. Morgan Stanleys nya investeringsdoktrin återspeglar, i ett nötskal, företagens “finansialiserings”filosofi.

Företagsfinansialisering har varit både en drivkraft bakom och en följd av det nyliberala avregleringsprojektet under de senaste tjugo åren. Till synes innehar icke-finansiella företag nu stora investeringsportföljer (ofta t o m större än tillverkningstillgångarna). I IULs branscher, till exempel, handlar rena investeringsbolag, som inte kan se skillnad på en blankett med information om rumsbeläggning och en limpa bröd, med ägande i livsmedelsförädlings-, livsmedelsservice- och hotell- och restaurangföretag. De överdrivet höga aktievärdena under den långa börsmarknadsboomen har lett till ett reflexmässigt krav på allt större vinster, vilket enklast kan uppnås genom att minska antalet anställda och snabbt stuva om så att företag byter ägare och tas över av andra företag på ett världsomspännande schackbräde. En global avreglerad politisk ekonomi har utformats så att det blir lättare att skapa pappersrikedomar och flytta inkomsterna från arbetstagarna och de fattiga genom skapande av jätteskulder. Det är just det som är anledningen till att förhandlingarna om GATS-avtalet, det amerikanska frihandelsområdet (NAFTA) och WTOs “Doha-runda” koncentrerar sig mest på investeringar, eller snarare investerarnas “rättigheter”. Total “frihet” för transnationella investerare utgör kärnan i det globala avregleringsprojektet.

Det är världens Morgan Stanley som insisterar på och drar nytta av privatiseringen av sociala trygghetstjänster och offentliga tjänster och som är inställda på att få in världens livsmedelsproduktion i sin “spelhall”. Det finns inget bättre exempel på den globala finansvärldens socialt “giftiga” karaktär än den dramatiska uppkomsten av svält och undernäring i Argentina, stor exportör av livsmedel, vid en tidpunkt när Internationella Valutafonden (IMF) insisterar på stora nedskärningar i statens sjukvårdsutgifter för att landet skall få ytterligare lån.

Att råda investerare att fly från fackligt organiserade företag är, förvisso, moraliskt motbjudande, socialt oansvarigt och, i slutändan, dåligt även ur finansiell synvinkel. Men det är en logisk uttrycksform för den nya världsordning som har byggts upp systematiskt av den nya typen av transnationella investerare. De kommer att förlora, inte genom argumentens kraft, utan när facket och dess bundsförvanter har blivit tillräckligt starka, både fackligt och politiskt, för att tvinga fram införandet av ett globalt regleringssystem där äkta investeringar i välståndsskapande åtgärder och mänskliga resurser vinner över det institutionaliserade system som grundas på global spekulationsverksamhet.