IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Fantasi, verklighet och kvartalsrapporter
Upplagd på IULs hemsida den 04-Aug-2009Skicka denna artikel till en vÅ n.
Sambandet mellan finansvärld och arbetsmarknad har aldrig varit luddigare än idag – och vinstsiffrorna har aldrig varit bedrägligare. Medan arbetstagarna upplever den värsta arbetslösheten och produktionsminskningen sedan depressionen hittar Wall Street och den globala aktiemarknaden ständigt nya ”gröna skott” och tecken på återhämtning i de senaste kvartalsrapporterna från USA:s banksektor.
Vad är förklaringen till Goldman Sachs’ rekordvinst på 3,44 miljarder USD andra kvartalet (på intäkter på 13,76 miljarder USD)? Enligt Financial Times beror resultatet på en ”kraftig intäktsökning inom affärsområdena obligationer, råvaror och valutor, samt rejäla garantiavgifter från kapitalanskaffningar.” I klartext betyder detta följande:
Goldman Sachs har tjänat enorma pengar på det skattefinansierade krispaket som utan minsta motkrav på bankerna pumpat pengar rakt ner i deras kassavalv samtidigt som de i praktiken beviljats federalt garanterade gratiskrediter på lån utan säkerhet. De amerikanska skattebetalarna har alltså direkt ersatt Goldman för miljardförlusterna i samband med försäkringsjätten AIG, vars kollaps banken bidrog till. Goldman och andra ledande banker hjälpte till att utforma de så kallade stresstester som myndigheterna i USA använde i utvärderingen av deras bokslut, och sedan var bankerna med i förhandlingarna som ledde till att boksluten bedömdes som sunda. Goldman gjorde därefter en helomvändning och ställde sig som garant för de kapitalproblem som bankens mindre lyckosamma (och mindre inflytelserika) konkurrenter måste lösa för att undvika konkurs (jämför de ”rejäla garantiavgifterna från kapitalanskaffningar ").
Den ihållande krisen har inneburit fortsatt instabilitet på valutamarknaden och valutaspekulation (jämför ”affärsområdet valutor”). Investerare som flydde från investeringar i realekonomin men hoppades rida med på en eventuell återhämtningsvåg öste in pengar i råvaruterminer och banade väg för nya ödesdigra matprisstegringar (jämför ”affärsområdet råvaror”).
Det globala kasinot har inte slagit igen sina dörrar. Tvärtom har det dopats med skattepengar. Om allt går som planerat kommer Goldman Sachs att betala ut över 22 miljarder USD i bonusar vid årsskiftet. Trots Gordon Browns högtidliga prat om att den oreglerade fria finansmarknadens epok nu är förbi ser det faktiskt ut som att allt är som förut, till och med bonusarna. Förutom på en punkt: med skattepengar har nu finansinstitutioner som ansågs ”för stora för konkurs” absorberat de lönsammaste delarna av sina havererade rivaler och är idag ännu större.
Men inga bokföringstrick i världen kan hålla finanssektorn flytande i evinnerlig tid medan realekonomin sjunker som en sten. Tiden löper ut för ett skuldberg som till exempel består av enorma kreditkortslån och andra konsumentlån som bara kan urholkas ännu mer i takt med att arbetslösheten stiger.
Bakom önskeprognoserna och fantasivärderingarna av ”giftiga tillgångar” är den globala finansmarknaden inte i bättre skick än för ett år sedan. Stora kvartalsvinster på JP Morgan Chase, Bank of America och Citigroup (de två sistnämnda fick inte ens godkänt i ”stresstesterna”) grundar sig på försäljning av tillgångar och kreativ bokföring. Europeiska banker har lyckats sminka över det värsta genom att skriva av endast en begränsad del av sina dåliga lån och säkerheter. Europeiska centralbanken (ECB) uppskattade nyligen att banker i eurozonen hotas av ackumulerade förluster för 2007-2010 på hisnande 649 miljarder EUR. Prognosen kan visa sig optimistisk: som Financial Times nyligen påpekade använder sig de flesta europeiska banker av ”aggressiva bokföringsmetoder som eventuellt döljer deras verkliga ekonomiska ställning.”
Inte en enda av krispaketens oräkneliga skattemiljarder har sipprat ner till realinvesteringar i fabriker, kontor, forskning eller infrastruktur – investeringar som skapar jobb och ställer mat på bordet hos vanligt folk. Enligt ECB har tillväxtnivån på bankernas utlåning till tillverknings- och tjänstesektorn halverats sedan januari. Mycket av pengarna som pumpas in i finanssektorn parkeras helt enkelt igen i centralbankernas utlåningsverksamheter i EU, USA och Storbritannien – som samtliga redovisar rekordinflöden för endagsinsättningar, trots att finansministrar och regeringschefer bönar och ber bankerna att sätta igång och låna ut pengarna.
Fast inget av det här är ju särskilt förvånande. Enorma summor skattepengar lämnades över till bankerna av regeringar som medvetet avstod från att med hjälp av befintliga verktyg styra pengarna till produktiva investeringar. Det är inte för sent att ändra kurs. Obamaregeringen lät i juni tio ledande banker som tjänat stort på de offentliga stödpaketen betala tillbaks lånen och slingra sig ur bonusrestriktioner och andra obehagligheter. Den kan fortfarande påverka deras verksamhet på olika sätt. Som vi sett i fallet Goldman Sachs är tillgången till statliga krediter fortfarande en viktig livlina till billiga pengar för bankerna. Och överallt kommer regeringar att tvingas bibehålla och expandera sina befintliga ägarintressen i krisdrabbade finansbolag när bankerna fortsätter gå med förlust. Facket måste kräva att de använder sitt ägarskap – helt eller delvis – för att tvinga fram investeringar som kommer de arbetstagare tillgodo som betalar för krispaketen.
Goldman Sachs och den senaste kvartalsrapportsidiotin visar för det första att om inte regeringarna vågar använda sitt ekonomiska stöd till en finanssektor på fallrepet som ett instrument för politiska påtryckningar snarare än som ett verktyg för överföring av offentliga medel till privat sektor, ja då lägger de bara grunden för nästa spekulationsbubbla. För det andra förvärras krisen på konsumentkreditmarknaden när företagen skär ner på jobb och investeringar för att pressa sista vinstdroppen ur en stagnerande eller fallande omsättning. Sysselsättningen och finanskrisen är alltså intimt förknippade med varandra. Slutsatsen blir att enda vägen ur krisen är att stärka – inte urholka – lönerna och jobben som är grunden till reell – inte finansiell – tillväxt.