IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Kommissionären, öppenheten och uppförandekoderna – bov vid vägens ände?
Upplagd på IULs hemsida den 23-Feb-2009Skicka denna artikel till en vÅ n.
Ingen kan beskylla EU-kommissionären för den inre marknaden Charlie McCreevy för att vara överdrivet finkänslig, men hans senaste äventyr sänker ribban ytterligare något. Enligt IUL:s generalsekreterare Ron Oswald försöker "kommissionär McCreevy och de europeiska riskkapitalfonderna [...] medvetet underminera det entydiga krav på en bindande reglering av utköpsbranschen som en överväldigande majoritet i EU-parlamentet ställde sig bakom förra året."
– McCreevy och fonderna, fortsätter Oswald, vill smuggla in tandlösa uppförandekoder istället för bindande lagstiftning. Om inget görs åt saken är detta ett skolexempel på urholkning av demokrati som banar väg för liknande framstötar i bland annat Nordamerika vid en tidpunkt när allt fler röster höjs för en omfattande reglering av just riskkapitalet.
2006 gav McCreevy en grupp riskkapitalfonder och investmentbanker i uppdrag att författa en "bakgrundsrapport" för en vitbok från kommissionen om "utvecklandet av europeiskt riskkapital" (som fonderna och bankerna sedan "välkomnade").
I oktober 2008 godkände EU-parlamentet Europeiska socialdemokratiska partiets (ESP) rapport om lagreglering av riskkapital och hedgefonder med 526 röster mot 82. I normalfallet skulle nu EU-kommissionen utarbeta ett konkret lagförslag. Istället försöker McCreevy slingra sig undan majoritetsbeslutet genom att lova riskkapitalbolagen att de slipper reglering bara de skriver på – uppförandekoder. Det var i alla fall vad McCreevy sa nyligen i ett tal till brittiska riskkapitalföreningen BVCA och allt tyder på att han jobbar i den riktningen på EU-nivå.
– IUL och facket globalt har stor erfarenhet av företags uppförandekoder, säger Oswald. De har alltid varit ett sätt att slippa undan bindande lagar och regler, vare sig det gällt att stifta nya eller mer effektivt tillämpa befintliga.
I riskkapitalisternas fall är blåkopian för alla koder den brittiska Walkerkommissionens förslag till uppförandekod från 2007. Förslaget fick svidande kritik av facket den gången och betraktades som ett otillräckligt surrogat för bindande regler. Mycket tyder på att McCreevy nu än en gång vänder sig till europeiska riskkapitalföreningen EVCA och ber om alibi för sitt angrepp på demokratin. I en ledare i Financial Times den 1 februari skriver till exempel BVCA-chefen Simon (inte Sir David) Walker att utköpsfonderna måste fortsätta "på den inslagna vägen mot större öppenhet" och "självreglering" som fastslogs i kommissionens förslag. Strängt talat innebär förslaget ingen reglering alls utan ägnar sig istället uteslutande åt ett fåtal offentlighetsfrågor på ett fåtal områden för ett fåtal fonder – frågor som i praktiken är aktuella för endast 56 av Storbritanniens runt 1 300 riskkapitalägda portföljföretag. Förslagets så kallade "offentliggöranden" är dessutom i princip värdelösa. En snabb sökning på webben ger fler och mer relevanta kunskaper till arbetstagare och medborgare som oroas av riskkapitalets inverkan på investeringar, sysselsättning och statsfinanser.
Permira, Europas väldigaste utköpsbjässe, gick "i bräschen för större insyn" genom att publicera den första årsredovisning i Storbritannien som följer Walker-förslaget. Så här beskriver de till exempel den egna hanteringen av danska telekomföretaget TDC, som de tog över som en av fem intressenter i ett riskkapitalkonsortium bestående av de största globala utköpsfonderna 2005, i en affär som var lånefinansierad till 80 och fick skuldsättningsgraden i företaget att hamna på 90 %. Permira och de andra fonderna tömde sedan kassareserverna, delade ut motsvarande hälften av företagets tillgångar till de nya ägarna och toppdirektörerna och eliminerade tusentals jobb:
TDC har gjort väsentliga förändringar de gångna två åren, bland annat genom att: i) avsevärt stärka ledningsgruppen; ii)framgångsrikt fokusera på den danska kärnverksamheten genom avyttring av ej synergistiska tillgångar utanför Norden (Bite, One, Talkline); samt iii) omorganisera företaget till en ny kundcentrerad organisation. Dessutom har TDC utarbetat en ny bolagsstrategi och sjösatt ett omfattande kostnadsförbättrings- och komplexitetsminskningsprogram som just nu implementeras.
Det är allt. En intetsägande bild på en mobiltelefon finns också med, och namnen på toppdirektörerna, storleken på totalinvesteringen – men inte ett ord om det viktigaste: lånet, hur det finansieras, vem som äger det, den skenande skuldsättningsgraden, hur man plockat ut sina pengar, företagets skatteskulder (eller avsaknad av sådana) och så vidare. Det finns ingen information i årsredovisningen av minsta intresse för en fackförening som förhandlar om ett avtal eller vem som helst som helt enkelt vill förstå vad utköpet har för konsekvenser för företaget, sektorn eller landet som helhet (föga förvånande är TDC inte längre ledande inom trådlöst).
2004 köpte Permira spanska varuhuskedjan DinoSol från Ahold för 895 miljoner EUR. För att få ut sina pengar snabbt drog de igång en "sale and lease back-affär" i januari 2005 som frigjorde pengar för Permira men skadade företagets balansräkning och höjde skuldsättningsgraden, tog fler lån i november 2006 och tog så i februari 2007 ut ännu mer pengar i en så kallad rekapitalisering värd 488 miljoner EUR. Det är sånt som driver utvecklingen på DinoSol. Men vad står det i årsredovisningen?
Företaget fokuserar på att försvara och stärka konkurrenskraften på sin kärnmarknad på Kanarieöarna, samtidigt som prestationen för företagets verksamhet på fastlandet förbättras, i syfte att dels få fler kunder, dels höja intäkterna per kund.
Vandringen "i bräschen för större insyn" fortsätter genom portföljen men ger inte minsta fingervisning om varför många av de här företagen vacklar under den samlade skuldbördan och deras lån på marknaden handlas som "problemtillgångar" – vilket kan vara ett förstadium till insolvens (som naturligtvis kan och kommer att skyllas på "ogynnsamma omständigheter" som man inte kunnat påverka...). Det är som om man läste en skildring av Europas historia under 1900-talets första hälft där två världskrig och en förförande depression sammanfattas i ett par meningar som hyllar det lyckade försöket att "koncentrera sig på kärnverksamheten". Det ska bli spännande att se hur nästa årsredovisning kommer att beskriva den finansiella brandskattningen av Pro-Sieben, Europas största tevekanal, som Permira och KKR plundrade på 270 miljoner EUR i aktieutdelning förra sommaren, medan företaget kämpade med 4 miljarder EUR i skulder som bara växte.
Är det här det "nya tonläge" som McCreevy – i Simon Walkers efterföljd – vill påföra riskkapitalet i "akt och mening" att försäkra den om en "ljus framtid"?
– Det är härdsmältan på finansmarknaden, inte det skrattretande Walker-förslagets uppförandekoder och "självregleringar" som tillfälligt hejdat de högbelånade utköpens plundringståg, säger Oswald. Det Walker och McCreevy föreslår rörande öppenhet och insyn uppfyller inte ens de aktuella krav fonderna borde tvingas följa – och öppenhet är bara ett litet om än viktigt inslag i den omfattande reglering som omedelbart behövs.
Facket har inte tillräckligt betonat att stränga offentlighets-, insyns- och öppenhetskrav faktiskt är tydligt fastställda vad gäller kollektivförhandlingar i befintliga lagrum, till exempel ILO:s konventioner (som som är bindande internationella avtal), OECD:s riktlinjer för multinationella företag, och ILO:s trepartsdeklaration om multinationella företag. Samtliga betonar de att en förutsättning för meningsfulla förhandlingar är att arbetstagarna har tillgång till fullständig och komplett information om företagets ekonomiska situation. Eftersom ett fack som förhandlar med ett riskkapitalägt portföljföretag i praktiken har en högbelånad finanskonstruktion som motpart måste detta betyda full insyn i lånefinansieringens minsta detaljer utöver det slags uppgifter som facket traditionellt efterfrågat rörande till exempel intäkter, investeringar och produktivitet. Som Michael Gordon från Fidelity International skrev i Financial Times den 31 mars 2008: "Riskkapital som vi lärt känna fenomenet handlar inte om något annat än lån – från början till det bittra slutet."