IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
G20-mötet och framtiden – frågor för arbetarrörelsen
Upplagd på IULs hemsida den 17-Dec-2008Skicka denna artikel till en vÅ n.
Det enda överraskande med G20-mötet nyligen i Washington – som i påannonserna blåstes upp som bland annat sjösättningen av ”en ny ekonomisk världsordning” och ”ett andra Bretton Woodssystem” – var den uppenbara förvåningen över det klena resultatet. De internationella åtgärderna för hantering av den globala ekonomiska härdsmältan begränsar sig till svävande löften om ”samordnad policyrespons”. Några gånger nämndes efterfrågestimulering och rutinmässiga krav på ”större öppenhet” och ”sund reglering av finansmarknaden”. Riskkapital och hedgefonder uppmanades reglera sig själva med hänvisning till ”bästa praxis”. Klimatförändringarna och den ökade världssvälten i spåren på instabila livsmedelspriser – som båda är viktiga inslag i den tilltagande krisen – nämns inte alls. Och G20-ländernas regeringar kom överens om ett nytt möte någon gång under våren 2009.
Men trots den förödande destruktiva roll IMF spelat i tidigare kriser var de länder som medverkade på toppmötet rörande överens om att organisationens ekonomi, mandat och räckvidd snabbt måste stärkas. Staterna var också eniga i kravet på ett raskt fullbordande av frihandelsförhandlingarna i WTO:s så kallade Doha-runda, som ju märkligt nog vill ge långtgående garantier för tillväxt och frihet från regleringar för just den finanssektor vars kris mötet sammankallats för att diskutera.
Trots de otaliga miljarder dollar av skattemedel som pumpas in i nationella banksystem fortsätter finanskrisen att skörda nya offer, nu inom tillverkningsindustrin och tjänstesektorn. För varje timme som går försvinner arbetstillfällen överallt i världen samtidigt som enorma summor satsas på börserna i en global vadslagning om bolags skulder och aktievärden när investerarna försöker tjäna en hacka på katastrofen.
De vaga skrivningarna i toppmötets slutdokument och det slappa tidsschemat står i stark kontrast till finanssektorns tydliga krav. Finanssektorns globala lobbyorganisation IIF (Institute of International Finance) formulerar sina krav i ett brev till USA:s president George Bush undertecknat samma dag som toppmötet av IIF:s ordförande (tillika chefen för Deutsche Bank) Joseph Ackermann och fyra andra högt uppsatta bankföreträdare. IIF har två huvudkrav. Det första gäller inrättandet av ett globalt samordningsråd för reglering av det internationella finanssystemet. Samordningsrådet skulle stärka IMF:s roll som verkställande organ och fungera som paraplyorganisation för privata banker och multilaterala låneinstitutioner samt kopplas till ”kollegier med kontrollanter” som övervakar (och här citerar vi direkt ur brevet) ”de 30-40 främsta globala finansinstitutionerna”. IIF betraktar utvidgningen av G8 till G20 och större representation för vad de kallar ”flera systemviktiga utvecklingsländer” inom IMF och andra multilaterala organisationer som en förutsättning för en expansion och ytterligare integration av den globala finanssektorn.
Om G20 kanske svävar på målet så talar Ackermann och hans anhang desto mer klarspråk i sitt brev. De skriver: ”När finansinstitutioner och marknader återställs till normal funktionalitet måste väldefinierade exitstrategier formuleras och genomföras. Nödåtgärder får inte läggas till grund för att ge allmänheten ett permanent större inflytande i det internationella finanssystemet: då skulle man införa en omfattande ineffektivitet i världsmarknaden och riskera att hämma en eventuell hållbar tillväxt i avkastning och arbetstillfällen.” Budskapet är tydligt: i kristider ska stater och regeringar hjälpa finanssektorn och sedan snabbt återgå till den sedvanliga begränsade uppgiften att underbygga den privata finanssektorns expansion genom att gå i god för statsskulden.
Beror G20-mötets klena resultat enbart på bristande vilja och fantasi från deltagarländernas sida? Eller är det ett tankefel att tro att alternativ till G8-gruppens nyliberalism plötsligt dyker upp bara för att deltagarantalet ökas från 8 till 20, 30 eller fler riksbanker och deras respektive nationella finanslobbyister, vars enda gemensamma intresse är att skydda värdet på sin dollarreserv?
En utvidgning av antalet (noga valda) utvecklingsländer på globala toppmöten gör naturligtvis toppmötena mer representativa – men det ändrar ingenting alls i de samhällsförhållanden och den maktbalans som är grundbulten i systemet och dess nuvarande kris. En ny ekonomisk världsordning skapar vi inte bara genom att inrätta ännu en organisation. Här måste vi börja från grunden och det gör vi inte med ”lobbyinsatser” mot IMF eller sporadiska stormöten för regeringar. Det är inte mer sannolikt idag än förr att makthavarna lyssnar på krav på fler stimulanspaket, mer rättvisa och mer respekt för arbetstagarnas rättigheter. De sista tjugo årens samlade erfarenhet – en period när arbetarrörelsens banbrytande framsteg krossats på praktiskt taget varje punkt – pekar på motsatsen.
Nationellt och globalt står arbetarrörelsen inför en kris av episka mått. Institutioner som Internationella valutafonden IMF som brukar rycka in med nödhjälp i mer begränsade kriser saknar resurser för att hantera dagens situation. Och stater och regeringar utsätts ännu inte för det massiva sociala och politiska tryck som kan tvinga dem att bemöta krisen med åtgärder som skulle kunna stoppa decennier av samhälls- och miljöförstöring och stärka arbetarrörelsens mobiliseringsförmåga.
I det läget måste alla frågor betraktas som oavgjorda – och en chans för facket att ingripa på nya sätt med nya allianser. G20-mötets deltagare är lamslagna, men Ackermann, bankerna och IIF har åtgärdsprogrammet klart och möjlighet att genomföra det. Vad är arbetarrörelsens svar? Vi kan börja fundera på alternativen genom att ställa oss några av de frågor som aldrig diskuterades på G20-mötet. Här följer ett par:
Reglering av finansmarknaden: reglering av vad och för vem?
Finanssektorn befriades gradvis av staten från lagar och regler som begränsat dess verksamhet. Idag har den större inflytande på världsekonomin än någonsin. Ett enkelt exempel kan belysa detta: värdet av de utestående kreditderivaten är idag åtta gånger större än den globala bruttonationalprodukten. Enorma belopp satsas idag på vadslagning om allt från konkurser till missväxt. Att beskriva det här som kasinokapitalism är att förtala kasinot.
Det är uppenbart att återreglering behövs, men i vilket syfte? Är avsikten att hjälpa kasinot fungera på ett mindre instabilt, mer ordnat sätt? Eller vill vi väsentligt krympa sektorn för att styra över resurser till riktiga investeringar i människor och arbetstillfällen? IIF vill tydligen ha mer reglering eftersom deras medlemsbanker inte längre litar på pappren i deras och rivalernas portföljer. De vill investera – men inte nödvändigtvis i jobb, samhälle och människor, i alla fall inte annat än på egna villkor. Vi måste skilja mellan deras reglering och vår.
Finansmarknad eller realekonomi?
Finanskrisen – vill man få oss att tro – har spritt sig från den ursprungliga krishärden och angriper nu realekonomin med varor och tjänster. Det är en sanning med modifikationer, för den bortser från den gradvisa nedmonteringen av rågången mellan de bägge, en nedmontering som ju är en grundorsak till den rådande krissituationen. Tillverkning, tjänster och till och med jordbruk har likvidiserats när bolagsjättar ägnar alltmer resurser åt ren finansaktivitet på bekostnad av sin tillverknings- och tjänsteverksamhet. I åratal har finanssektorn varit mer lönsam än tillverkningssektorn för ledande transnationella bjässar som General Electric och General Motors. Tyska biltillverkaren Porsche tjänade under de sista 12 månaderna mer pengar på att spekulera i aktieoptioner än på att tillverka bilar, vilket fick Financial Times att stilla undra om Porsche är en hedgefond eller en biltillverkare? (I praktiken är företaget bådadera.) Sammansmältningen av finansmarknad och realekonomi når oanade höjder med de stora riskkapitalfonderna vars investeringsportföljer innehåller företag med miljontals anställda. Även jordbruket har blivit alltmer likvidiserat när enorma flöden av spekulationskapital tränger in på tidigare skyddade råvarumarknader och terminskontrakt som förhandlats fram i avlägsna finanscentra får direkta konsekvenser på producenter långt ute på landsbygden.
Samtidigt har tillverknings- och tjänsteföretag stadigt plundrat sin verksamhet på pengar för att blåsa upp ”aktieägarvärdet” och belöna direktörer och aktieägare med astronomiska aktieåterköp, aktieutdelningar och aktieoptioner. Realinvesteringar i fabriker och utrustning minskas till ett minimum eller sker endast om de kan finansieras med väldiga uppoffringar från de anställda och utkontraktering. Företagen har hårdbantat så till den milda grad att minsta nedgång i konsumtionen kan innebära livsfara, och det gäller alldeles särskilt för dem som idag håller på att kvävas av sin finansverksamhet.
Handlingsförlamade regeringar och kreditfrossa
Trots alla de miljarder dollar som pumpats in i några av världens ledande finansinstitutioner vägrar bankerna att låna ut pengar och lägger dem istället på hög. Stater och regeringar – som idag är majoritetsägare i eller rentav helägare till viktiga banker och finansbolag – har förgäves försökt övertala dem att öppna den lånekran som styr hela ekonomin.
Världens regeringar står lamslagna inför lånestrejken eftersom de väldiga kapitaltillskotten har konstruerats just för att möjliggöra minimal kontroll och maximal exithastighet (helt i enlighet med IIF:s åtgärdsprogram). Det är inte oundvikligt, det som sker: som ägare kan regeringar och stater faktiskt kräva att bankerna lånar ut sina pengar och bestämma hur och var de ska investeras. De kan också använda sina nationella maktbefogenheter för att med regelverk förmå banker som (ännu) inte fått stora tillskott av skattepengar att börja låna ut igen. Med politiska påtryckningsmedel måste de tvingas att använda sina maktbefogenheter för att skaffa fram både kortfristiga krediter och nödvändigt investeringskapital – och garantera att pengarna inte samlas på hög för förvärvsaffärer och aktieutdelningar eller bara blir liggande i väntan på en ny period med 25 procents avkastning.
På gator och torg, på arbetsplatser, i varje offentligt forum och genom att inrätta nya forum, ja överallt i offentligheten måste vi kräva att regeringar och företag förklarar varför arbetslösheten ökar rekordartat samtidigt som skattemedel pumpas in i banksystemet i en omfattning som saknar motstycke i historien. Efter den största vågen av förstatliganden någonsin måste arbetarrörelsen nu kräva att bankerna regleras som en kollektiv nyttighet, organiseras som allmännytta med ansvar för strävan mot demokratiska, politiska mål. Pengarna ska användas för att finansiera realinvesteringar, inte för att finansiera finanssektorn.