IUF logo; clicking here returns you to the home page.
IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över



Koncentration, karteller och frihandelspirater

Upplagd på IULs hemsida den 04-Aug-2008

Skicka denna artikel till en vÅ n.

EU-kommissionen slog till mot jordbruks- och livsmedelsjättarna Cargill Inc och Bunge Ltd på torsdagen i en räd mot handlare och distributörer av spannmål och andra jordbruksprodukter avsedda för mat och djurfoder i två EU-länder. Tillslagen sker vid en tidpunkt när spannmåls- och matpriserna skjutit i höjden tack vare stor efterfrågan, produktionsproblem och användningen av spannmål för produktion av biobränslen. ”Kommissionen har anledning att misstänka att de berörda företagen kan ha brutit mot (EU:s) ... regler om kartell- och monopolfrågor”, sägs det i ett uttalande.
Reuters, 2008-07-11

Jordbrukskonglomeratet Cargill sa i måndags att vinsten för tredje kvartalet stigit med 86 % till 1,03 miljarder USD på grund av stark tillväxt inom företagets råvaruupphandling och finansverksamhet. Företaget sa att den största vinsten härrör från segmentet Origination and processing som förädlar och säljer livsmedelsråvaror.
AP, 2008-04-14

”Ökad handel leder till en stabilare och säkrare global livsmedelsförsörjning. Handel leder till välfärd och välfärd leder till fred.”
Cargills vice vd Rich Torres i ett tal 23 maj 2008 på godismässan All Candy Expo i Chicago



Livsmedels- och jordbruksjätten Cargill vars tidigare vice vd skrev originalutkastet till WTO:s jordbruksavtal har aldrig dragit sig för att utnyttja sin marknadsposition för att manipulera priser både uppåt och nedåt (ofta samtidigt) på jakt efter maximal vinst i alla produktionsled på samma gång som de predikat frihandelns evangelium. EU-räderna nyligen mot företagets Europakontor är därför ingen överraskning.

Trots allt var det ju faktiskt Cargill som uteslöts från Chicagos handelskammare för att ha riggat marknaden för majs 1937 och senare hamnade i en liknande knipa rörande vete 1963 och sojabönor 1973. 2004 fick Cargill punga ut med 24 miljoner USD för att köpa sig fri från en kollektiv talan där ett dussintal storföretag inom jordbruk och livsmedel (som till största delen själva oblygt utnyttjat sin maktposition på den egna marknaden) protesterade mot globala kartellarrangemang för manipulation av mångmiljardsmarknaden för glukossirap med hög fruktoshalt.

På 1970-talet slog Cargill mynt av det extremt instabila världsmarknadspriset på vete – en instabilitet som delvis berodde på företagets egen verksamhet – och blåste upp sin omsättning från 2,2 miljarder USD 1971 till 28,5 miljarder USD på bara tio år. Med hjälp av jättevinsterna befäste företaget sin dominerande ställning inom handel och förädling, expanderade till nya sektorer som kött och färdigmat och utvecklade sitt nätverk av finansiella tjänster. Under andra hälften av 1990-talet bedrev Cargill en intensiv lobbyverksamhet för avskaffandet av prisstöd för spannmålsodling i USA vilket ledde till att mängder av spannmålsodlare krossades på grund av överproduktion och låga priser. Samtidigt utnyttjade företaget exportsubventioner för att erövra nya marknader utomlands genom dumpning.

2004 sålde Cargill sin brasilianska verksamhet för apelsinjuiceproduktion till två företag. Ett av dem, Cutrale, är idag världsledande och producerar koncentrat till nästan en tredjedel av all apelsinjuice i världen. I över tio år drevs rättsprocesser mot de brasilianska apelsinjuiceproducenterna som beskylldes för att försöka tvinga fram ett lägre odlarpris (och för upprepade brott mot brasiliansk arbetsrätt). 2007 började amerikanska myndigheter utreda påstådd dumpning i samband med import av apelsinjuicekoncentrat från Brasilien till USA.

Cargill och de andra dominerande handlarna och förädlarna har tagit varje chans att utnyttja sin marknadsposition för att slå mynt av eller rent av framkalla instabila priser. Tack vare sin köpkraft kan de höja eller sänka priset med hjälp av globala arbitragesystem, formella och informella kartellarrangemang och ”strategiska samarbeten” med andra transnationella bjässar, politisk lobbyverksamhet och en global handels- och investeringsregim som ytterligare stärker deras makt över arbetstagare, bönder och konsumenter. FN:s jordbruksorgan FAO sammanfattar situationen i sin World Commodity Review för 2007-2008 i följande fnösketorra ordalag: ”Närvaron av [transnationella företag] kan dessutom leda till en sänkt konkurrenskraft med negativa följder för konsumenter och inhemska företag … ett antal internationella karteller rörande ingredienser till mat- och djurfoder upptäcktes under perioden 1996-2002, även om olagliga priskarteller i en del fall existerat sedan 1980-talet.” Förra chefen för ADM, USA:s största förädlare av jordbruksråvaror, Dwayne Andreas, uttryckte det rakare (i samband med att företaget dessutom var föremål för en utredning rörande kartellbildning avseende glukossirap med hög fruktoshalt) när han sa: ”Det finns inte ett sädeskorn som säljs på den fria marknaden. Inte ett enda! Enda stället där det finns en fri marknad är i politikernas tal.” Bunge – det andra företaget som EU nu slagit till emot – blåste upp vinsten för första kvartalet 2008 med 77 % med hjälp av de enorma subventioner som pumpas in i den för samhälle och miljö ödesdigra produktionen av oljeväxter för biodiesel. De vet också ett och annat om ”frihandeln” bakom den senaste tidens branta ökning av antalet svältande i världen.

Politiker och lobbyister som talar sig varma för ett snabbt fullbordande av WTO:s Doha-runda – den så kallade ”utvecklingsrundan” – som lösningen på hotande världssvält gör sig skyldiga till en cynism utan like. Även FN:s expertgrupp för den globala matkrisen främjar Doha-rundans agenda som ett nödvändigt inslag i receptet för världssvältens avskaffande. Expertgruppen försöker fastställa en funktion för strategiska spannmålsreserver utan minsta hänvisning till de transnationella företagens makt och hur de roffar åt sig, förvandlar, manipulerar och bedriver handel med spannmålsreserverna, reellt och virtuellt (via finansmarknaden). En fullständig tillämpning av WTO:s agenda skulle bara ge företagen ännu större makt över världens mattillgångar.