IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Kapitulation för svälten på FAO
Upplagd på IULs hemsida den 12-Jun-2008Skicka denna artikel till en vÅ n.
På FAO-toppmötet i Rom i början av juni om livsmedelsförsörjningen i världen diskuterades hyperinflationen på baslivsmedel och globala hungerkravaller. Men det mest slående resultatet av mötet är ett rungande nej till varje förändring. Slutdeklarationen från mötet – som arrangerats under täckmantel av att lösa akuta problem rörande livsmedelsförsörjningen, klimatförändringar och bioenergi – innehöll ingenting alls på de områdena.
Tack vare envis lobbyverksamhet från USA, EU och Brasilien reducerades den väldiga omställningen från spannmålsodling till biobränsleproduktion och dess betydelse för prisstegringarna på baslivsmedel till en "utmaning" och "möjlighet" – utan minsta förklaring av hur en ökad produktion av biobränslen kan lindra svälten. Omställningen går alltså vidare – och matpriserna fortsätter stiga och svälten öka i världen.
Toppmötet kom inte fram till någon lösning alls på hur vi ska komma tillrätta med det enorma inflöde av spekulationskapital som dränkt livsmedelsbörserna och som tillsammans med biobränsleboomen fått råvarupriserna att skjuta i höjden. Till intet förpliktande stöd för mindre energikrävande jordbruksmetoder hade bakats in i skrivningar om att förbinda ett större antal småproducenter med en världsmarknad vars instabilitet har underminerat människors försörjningsmöjligheter i årtionden – vare sig priserna sjunkit eller stigit. Problematiken för lantarbetare – fattigdom, svält, våld, dricksvattenförsörjning och dagliga brott mot grundläggande rättigheter – fanns inte ens på dagordningen. Av allt prat om "akuta åtgärder" blev inget kvar utom humanitärt bistånd – och en maning till snabbt fullbordande av Doharundans WTO-förhandlingar om en vidare liberalisering av handeln med jordbruksprodukter, trots att den liberaliseringen är själva roten till det onda.
Toppmötet blev ett fiasko därför att matkrisen i princip reducerades till de senaste tre årens snabba prisstegringar på mat. Men det är ju bara ett av många uttryck för en ihållande, mer långvarig kris där över 800 miljoner människor regelbundet förvägras rätten till tillräckligt med mat, bland annat de som arbetar inom jordbruket.
Frågan som toppmötets arrangörer lät bli att ställa är varför så många miljoner redan idag är i farozonen och varför så många av dem jobbar i jordbruket. Uppskattningar ger vid handen att för varje procentenhet som priset på baslivsmedel stiger tvingas 16 miljoner nya människor i utvecklingsländer ut i svält. Priset på vissa baslivsmedel har fördubblats eller tredubblats på ett år eller rentav på bara några månader. Den 31 mars steg rispriset på livsmedelsbörserna med 31 % på en enda dag. Den 25 februari steg vetepriset med 27 %. Det är inte så konstigt att folk svarar med hungerkravaller...
Men varför kommer inga officiella förslag om att höja lantarbetarnas löner som kompensation för minskad köpkraft och sjunkande kaloriintag – om det nu är så viktigt att få stopp på prishöjningarna? Varför tvingades miljontals lantarbetare ut i svält och fattigdom när råvarupriserna på jordbruksprodukter ständig sjönk som de gjorde hela 1990-talet? Vi borde fråga oss varför detaljhandelspriset på till exempel kaffe, te eller socker i princip var stabilt eller rentav steg i över tio år samtidigt som världsmarknadspriset på just de varorna befann sig i långvarigt fritt fall. Varför ökade under de åren de transnationella förädlarnas och handlarnas vinst, köpkraft och marknadsinflytande, samtidigt som kaffe-, te- och sockerarbetarnas löner stagnerade eller i vissa fall sjönk dramatiskt?
Var finns den koppling mellan råvarupriser, detaljhandelspriser, löner och köpkraft som WTO lovade oss att en liberaliserad handel skulle åstadkomma tack vare ett "optimalt resursutnyttjande"? WTO-systemet – och jordbruksavtalet i synnerhet – banade vägen för importuppsving som ödelagt livsmedelsproduktionen lokalt och nationellt. Beroendet av instabila globala råvarupriser gör att hela befolkningsgrupper idag står på gränsen till svält.
Råvarupriser i sig säger ingenting alls om huruvida lantarbetarna – eller städernas fattiga – klarar av att skaffa mat för dagen. De centrala frågorna är sårbarhet, instabilitet och jakten på profit i hela livsmedelsproduktionen.
Medan 100 miljoner människor till eventuellt hotas av svält på grund av den snabba prisökningen på spannmål och oljeväxter slår bolagsvinsterna för handlare och primärförädlare alla rekord. Cargill – den världsledande handlaren - noterade en vinstökning på 86 % för råvaruhandeln första kvartalet i år. Vinsten 2007 för ADM – tvåa globalt bland handlare – steg med 67 %. Bunge som surfar in på efterfrågevågen för oljeväxter till biodiesel såg vinsten öka med 77 % första kvartalet i år. Nestlé – världsetta bland livsmedelsföretag – presenterade exceptionella vinstsiffror för 2007 och sjösatte ett aktieåterköpsprogram för 25 miljarder USD – samtidigt som de anställda fick höra att högre råvarupriser innebar att de fick förbereda sig på nedskärningar och lönesänkningar.
Man letar förgäves efter ordet "företag" i FAO:s 50-sidiga informationsmaterial till toppmötet om matkrisen – och det i en rapport med titeln "Facts, Perspectives, Impacts and Actions Required" (Fakta, perspektiv, konsekvenser och nödvändiga åtgärder"). Inte heller hittar man ordet i OECD-FAO:s jordbruksöversikt Agricultural Outlook 2008-2017 – även om den faktiskt innehåller ett budskap till världens fattiga att de minst under den kommande tioårsperioden inte kommer att ha råd med mat. I de här texterna nämns överhuvudtaget aldrig huvudaktörerna och de centrala frågorna i krisen i den globala livsmedelsförsörjningen. Drivkraften bakom liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter de senaste tio åren – nämligen den enorma ökningen av de transnationella företagens räckvidd, makt och marknadsandel inte bara över gränser utan inom lokala och nationella marknader genom handel inom företag och dotterbolag – lyser helt med sin frånvaro. Allt som finns är marknader, marknadssignaler och priser. Med sådana "fakta" och "perspektiv" är det dessvärre inte möjligt att förstå de verkliga mekanismerna i krisen och hur problemen ska hanteras.
Medan internationella organ plötsligt fått upp ögonen för underinvesteringarna i jordbruket har investeringarna i råvaruindex ökat från 13 miljarder USD 2003 till 260 miljarder USD i mars 2008 – och enligt vissa analytiker kan triljondollargränsen snart vara nådd. Riskkapital och hedgefonder – investerare med siktet inställt på kortsiktig hög avkastning – har expanderat bortom futuresmarknaderna och spenderar nu miljardbelopp på att köpa jordbruksmark, råvaror och infrastruktur. Ändå avfärdade FAO i sin "bedömning av utvecklingen på senare tid" hela fenomenet i två stycken i informationsmaterialet för Rom-konferensen. Och i avslutningens "politiska alternativ" nämns ingenting alls. Det krävdes ingen lobbyverksamhet på toppmötet för att tysta kraven för en återreglering av finansmarknaderna – de kraven var aldrig ens föremål för seriös diskussion. Och ändå skulle redan en blygsam skatt på de här enorma vinsterna skapa en betydande ekonomisk möjlighet att börja reparera skadorna på den globala livsmedelsförsörjningen.
Huvudrollsinnehavarna har alltså gjorts osynliga – i synnerhet de företagsjättar och finansiella investerare som allt oftare dikterar vilken sorts livsmedel som planteras, skördas, förädlas och marknadsförs och till vilket pris – och det enda som finns kvar är en "handlingsplan" som säger åt de fattiga att inget egentligen kommer att förändras. Rom-toppmötet borde ha varit ett tillfälle för regeringar och stater att visa sin vilja att följa upp de löften de gett under internationell lag om att värna och tillämpa rätten till mat. Istället sålde de ut den rätten till den globala jordbruks- och livsmedelslobbyn.
Hjälp till utvecklingsländer med problem i betalningsbalansen på grund av skenande livsmedelsimport är ingen lösning på grundproblemet. Det WTO-förhandlingarna kan erbjuda kommer bara att förvärra världssvälten, sedan spelar det ingen roll att man virar in det i vackert prat om "hållbarhet".
IUL:s lantarbetarfackgrupp som sammanträdde i Indien 2005 alldeles innan WTO:s ministermöte i Hongkong konstaterade att de verkliga problem lantarbetarna stod inför inte heller denna gång var med på agendan: "Uthålliga resurser måste mobiliseras internationellt för att underlätta och stödja återhämtningen och häva de exportorienterade intensiva produktionsmetodernas skadeverkningar på samhälle och miljö samt återuppbygga jordbruket så att det kan uppfylla sin huvuduppgift, förverkligandet av rätten till säker, tillräcklig och näringsrik mat under anständiga arbetsförhållanden." Rom-konferensen markerar att tre år ytterligare gått förlorade. Och otaliga människors liv...