IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Svältproduktion
Upplagd på IULs hemsida den 30-Apr-2008Skicka denna artikel till en vÅ n.
Det finns ofta mat på hyllorna, men folk har inte råd att köpa den.
Chefen för FN:s livsmedelsprogram WFP Josette Sheeran om ”hungerns nya ansikte”
Att producera biobränslen idag är ett brott mot mänskligheten.
Jean Ziegler, FN:s särskilda rapportör om rätten till mat
Jag ser hela tiden en massa fokus på mat och det verkar vara senaste innegrejen bland investerare… Jag tycker att marknaden ser ganska mycket ut som en bubbla.
Goldman Sachs’ chefsekonom Jim O'Neill
Ungefär 16 månader efter att tiotusentals mexikaner gick man ur huse för att protestera mot fyrdubblingen av priset på tortilla (det platta majsbrödet som är landets basmat) har politiker och internationella organ äntligen fått upp ögonen för den globala livsmedelkrisens enorma omfattning. Matkravallerna sprider sig över jorden: från Argentina till Jemen, från Bolivia till Uzbekistan. FN-organet FAO varnar för att världens livsmedelsreserver är de lägsta på 25 år och säger att matkravaller kommer att bli ett allmänt fenomen de närmaste åren eftersom matpriserna forsätter att stiga. Internationella valutafonden IMF talar idag om 100 miljoner potentiella nya svältoffer.
Vad ligger bakom den globala 90-procentiga prishöjningen totalt på mat de senaste tre åren, fördubblingen av vetepriset på knappt ett år och liknande dramatiska prishöjningar på andra spannmål och matoljor det senaste året? En möjlig förklaring har tjatats om så ofta av politiker, industrifolk, journalister och till och med generaldirektören för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO att den nästan utan granskning har etablerat sig som sanning. Vi har upprepade gånger fått höra att de stigande matpriserna beror på stigande efterfrågan i utvecklingsländer, där en stigande konsumtion av kött och mjölk snabbt driver priserna i höjden. Men den högre efterfrågan på animaliskt protein har varit konstant, inte explosiv. Den kan inte förklara att rispriset höjts med 31 % enbart de sista dagarna i mars – eller att priset på tortillabröd i Mexiko höjts med 400 %. Indien som drabbats hårt av det stigande rispriset producerade rekordskördar av ris, vete och oljeväxter 2007-08. Mexiko exporterade majs under 2006; 2007 slogs produktionsrekord i Mexiko, i regionen och globalt.
Den andra vanliga förklaringen till den branta och snabba uppgången i matpriser – klimatrelaterade påfrestningar på åkermark och vattenresurser – får inte heller ekvationen att gå ihop, även om problemet är verkligt och kräver omedelbar handling. Australiens dåliga spannmålsskörd på grund av torka anses inte ha fått det globala vetepriset att gå upp med mer än 1,5 %.
Utan tvekan är det omläggningen från odling av matgrödor till produktion av biobränslen som krympt världens livsmedelsreserver till en farligt låg nivå och nu driver på de prishöjningar som förvandlat baslivsmedel till en lyx för världens fattiga i land och stad. Biobränslen som tillverkas av mat- och fodergrödor är till exempel etanol tillverkad av majs, rörsocker, betsocker och vete, och biodiesel tillverkad av sojabönor, solrosolja, palmolja, raps (canola-olja) och andra växter. Mellan 20 och 50 % av mat- och foderråvaran i de viktiga produktionsländerna – och i synnerhet majs och raps – fyller idag bränsletankar, inte magar. Det i sin tur har drivit upp priset på sojabönor, en viktig global proteinkälla, och dragit med sig priset på kött, mjölk och annan mat i höjden.
Företagens aptit på biobränslen är det som ligger bakom den allt dyrare maten, inte ökande efterfrågan på mer varierat protein i utvecklingsländerna. Majsen som idag pumpas rakt in i USA:s etanolproduktion räcker för att fylla det rådande behovet i alla FAO:s låginkomstländer med matbrist – och USA har beslutat femdubbla etanolproduktionen. Om hela USA:s majsproduktion gick till etanol – och inte bara fjolårets 20 % - skulle det ändå bara räcka för att ersätta 7 % av USA:s nuvarande oljekonsumtion. Uppskattningar ger vid handen att om den inhemska produktionen ska nå EU:s obligatoriska mål för biobränslen i vägtransporter måste hälften av all EU:s åkermark användas till annat än livsmedelsproduktion. Indonesien uppmuntrar en 400-procentig ökning av sin palmoljeproduktion den kommande tioårsperioden. Det här är politiska beslut som kommer att få katastrofala följder för samhället, miljön och klimatet.
Om och om igen har det hävdats att en övergång till biobränslen skyddar miljön. Men när alla insatsvaror och slutprodukter tagits med i beräkningen visar det sig att den energi (varav merparten är oljebaserad) som krävs för att producera en given enhet biobränsle är avsevärt större än den som biobränslet självt innehåller. Vissa av de ”andra generationens” källor till biobränslen som föreslagits (till exempel cellulosabiomassa från träd vars odling skulle ersätta matgrödor) är rentav än mer energislukande. Lägg dessutom till större påfrestningar på vatten och mark (till exempel skövling av de tropiska skogar som är jordens koldepåer) till följd av ökad produktion av palmolja och soja – ja, så är plötsligt biobränslets bidrag till att hejda den globala uppvärmningen helt enkelt negativt. Ökad produktion av biobränsle betyder mer – inte mindre – utsläpp av växthusgaser.
Medan matkravaller och hot om massvält satt de optimistiska prognoserna om att få bukt med klimatförändringarna med hjälp av biobränslen i gungning har två andra avgörande faktorer i stort sett passerat obemärkta, ungefär som om biobränsleboomen ägde rum i en kontrollerad laboratoriemiljö.
För det första äger satsningen på biobränslen genom subventioner och andra åtgärder rum i ett läge där försörjningskedjan är extremt koncentrerad. Två företag, Cargill och ADM, distribuerar det mesta av den majs och övriga spannmål som handlas internationellt i världen. Ett fåtal transnationella företagsbjässar dominerar världens handel med och produktion av socker. Och ofta är produktionen lika koncentrerad på nationsnivå. Ett företag, Mexikos Grupo Gruma, kontrollerar över tre fjärdedelar av landets marknad för tortillamjöl. Deras högkoncentrerade köpkraft bestämmer riktpriset.
För det andra har rekordbelopp på senare år strömmat till på marknaderna för jordbruksråvaror, något som bara snabbats upp nu när investerare på flykt undan sammanbrottet på kreditmarknaden är på jakt efter nya objekt. Spekulationskapitalet har hakat på boomen för matråvaror och skapat en klassisk ”spekulationsbubbla”. Livsmedelsförädlingsföretagen har dessutom satsat allt mer pengar på de här marknaderna och förmodligen medverkat till att pressa matpriserna än mer i höjden utan att fundamentalt påverka omställningen från matgrödor till energigrödor.
Om det i dagsläget är omöjligt att exakt fastställa vad spekulation, prissäkringar och gammal hederlig hamstring inneburit för matprisinflationen så beror det bara på att få av de organisationer som plötsligt fått upp ögonen för matkrisen ens brytt sig om att ställa frågan. Det i sin tur har viktiga konsekvenser för politiska förslag för hur krisen ska hanteras. För att få bukt med matprisinflationen måste man ta itu med livsmedels- och jordbruksjättarnas maktkoncentration och sätta stopp för finansmarknadens spekulationer.
Världsbankens chef Robert Zoellick har blåst nytt liv i massvältens gamla spöke och uppmanat till en ”ny giv” (”New Deal”) för jordbruket – i regi av IMF och Världsbanken. Men den nya given är dessvärre misstänkt lik den gamla. Tillsammans med Världshandelsorganisationen WTO har de internationella kreditorganen främjat och genomdrivit en global livsmedelsproduktion som domineras av ett fåtal jätteföretag vars makt och räckvidd vilar på produktionssystem inriktade på massexport på bekostnad av inhemsk livsmedelsproduktion. Globala matkravaller är beviset för att det som mättar ett hungrigt företag faktiskt inte mättar hungriga människor.
Istället för att uppmana de institutioner som framkallat krisen att lösa den måste nu facket tillsammans med frivilligorganisationer kräva att FN offentligt utreder de dramatiska prisökningarna på baslivsmedel. Även om FAO:s roll i hanteringen av krisen är allmänt bekant så har FAO inte alltid betett sig som man kunde önska: också de har främjat exportbaserat industrijordbruk på bekostnad av livsmedelstrygghet och social och miljömässig hållbarhet. Om FN ska kunna gå i bräschen för utformningen av politiska insatser och åtgärder för hantering av krisen så måste det ske under formell medverkan av FN:s särskilda rapportör om rätten till mat och UNCTAD, FN:s konferens för handel och utveckling – som är det FN-organ som har störst erfarenhet av internationella råvarumarknader – samt ILO, det enda FN-organ där facket har en institutionell röst.
Krisens oerhörda omfattning gör det nödvändigt att tillfälligt stoppa WTO:s jordbruksavtal så att regeringar och stater får politiskt andrum för de åtgärder som behövs för att hantera krisen. Importregleringar, exportrestriktioner eller till och med exportförbud, införandet av tull- och skattavgifter och produktionssubventioner för uppfyllande av inhemska livsmedelsbehov (inte för produktion av biobränslen) måste betraktas som legitima åtgärder för säkrande av livsmedelstrygghet och ges företräde framför WTO:s handelsregler.
Regeringarna i länder med betydande livsmedelsexport måste tvingas att förse FN:s livsmedelsprogram WFP med produkter under marknadspris eller motsvarigheten i pengar så att regeringar och stater med matbrist kan köpa livsmedel från lämpliga källor till subventionerat pris. Prioritet måste ges åt att samla in pengar för ett internationellt program för stärkande av lokal och nationell livsmedelsproduktion. Eftersom matprisinflationen ju är en aggressiv beskattning av de fattiga som i utvecklingsländer lägger största delen av sin inkomst på mat måste en skatt på de spannmålshandlande och spannmålsförädlande transnationella företagsjättarna vara en befogad åtgärd för att delfinansiera en omstrukturering av jordbruket. Och facket måste försöka förverkliga det beslut som nyligen fattades av IUL:s styrelse på dess sammanträde i Genève den 17-18 april avseende kravet på ett stopp för en utökad produktion av biobränsle i avvaktan på en fullständig utvärdering av dess följder för samhället, jobben och miljön. Maträttigheter – allas rätt till näringsrik mat och rättigheter för dem som producerar vår mat – måste stå i centrum för en global livsmedelspolitik.