IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
De högbelånade utköpsaffärernas hårda värld blev plötsligt hårdare
Upplagd på IULs hemsida den 07-Aug-2007Skicka denna artikel till en vÅ n.
De billiga lån som varit motorn i boomen för högbelånade utköpsaffärer är nu på upphällningen. Investerarna överger den kollapsande amerikanska fastighetsmarknadens så kallade sub-prime-segment (med lån som förmedlas till låntagare med historiskt skral betalningsförmåga) och söker sig nu till trygga statsobligationer och aktar sig noga för de jättelån som banade vägen för köp av företag med miljontals anställda. Utköpslån värda många miljarder dollar som enligt plan skulle ha nått marknaden i år befinner sig nu i ekonomiskt limbo. I praktiken betyder det att finansieringen av några av den senaste tidens allra största riskkapitalaffärer lagts på is. Banker har tvingats sälja av små lånedelar till rabatterat pris, ta förlusterna och föra in resten i bokföringen, där det aldrig var meningen att det skulle hamna.
Plötsligt finns det inga köpare till de 8 miljarder dollar i skräpobligationer som TPG:s förvärv för 23,2 miljarder USD av Alltel grundar sig på, eller till de skräpobligationer för 7 miljarder dollar som skulle finansiera KKR:s utköp av First Data för 26 miljarder USD. Finansieringen av KKR:s uppköp av brittiska Alliance Boots – den största utköpsaffären någonsin i Europa – har försenats, liksom den försäljning av skuldförbindelser som skulle finansiera Cerberus Chrysler-affären. I IUL:s sektorer har Cadbury Schweppes avblåst den planerade försäljningen av sin amerikanska dryckesdivision, försäljningen av skuldförbindelser för finansiering av uppköpet av Aholds amerikanska storköksgren har avblåsts, och finansieringen av TPG:s utköp av Harrahs har senarelagts.
Med stigande långa räntor och rekordnivåer för försäkring av högriskobligationer mot betalningsinställelser är utköpsbranschen i kris.
Wall Street Journals lista den 30 juli över "Sex sätt som riskkapitalets värld blir hårdare i framtiden" ser saken med investerarens glasögon och betonar att "snabba flippar" och försäljning av företag mellan riskkapitalfonder försvåras när svångremmen dras åt på lånemarknaden. Rekapitaliseringarna – som är fondernas favoritmekanism för snabbast möjliga vinstpengar genom att finansiera bonusutbetalningar till sig själva med hjälp av nya lån – kommer även de att drabbas och bli trixigare, dyrare och eventuellt också ogenomförbara. Som tidningen påpekar är det bara möjligt att ägna sig åt den här sortens ekonomiska manipulationer när skuldsättningsgraden ökar, lånen är billiga och en snabb, lönsam exit genom försäljning av målföretaget är inom bekvämt räckhåll.
Vad innebär det här för arbetstagarna, i synnerhet de många miljoner som är anställda i företag som avlistats från börsen av utköpsfonder?
De många billiga lånen har gjort det möjligt för riskkapitalägarna att pumpa pengar ur målföretagen med hjälp av en parasitär finansiering som under vanliga förhållanden skulle få ett företag att hamna på obestånd. När alla utvägar är stängda och nya billiga lån inte längre kan tas för refinansiering av de gamla så blir trycket på kassaflödet ännu hårdare. Den sannolika följden är ännu mer besparingar genom nedskärningar, nedläggningar, outsourcing och ännu färre produktiva investeringar. Kollektivavtalen som redan urholkats under de senaste årens utköpshysteri utsätts för ännu större påfrestningar. Och ännu fler företags pensionsfonder visar underskott, inför begränsningar eller läggs ner.
Finansbranschens kyliga språkbruk döljer noga den samhälleliga verkligheten bakom transaktionerna. När arbetande människor i enorm skala vräks från sina hem kan det alltså beskrivas som "turbulens i fastighetsmarknadens sub-prime-segment." De senaste årens lånefinansierade utköpsfrossa – som de flesta arbetstagare upplevt som en social katastrof – har lovprisats för att den "lett till effektivitet på finansmarknaden".
Financial Times föreslog nyligen att bostadsägare som inte klarar av att betala 15% ränta på sina lån är de verkliga bovarna bakom krisen på lånemarknaden. Enligt samma logik lär vi snart få läsa i finanspressen om hur företag som avlistats från börsen genom lånefinansierade utköp tvingats till konkurs av sin alltför lata personal.
Grundproblemet i dagens utveckling är att regeringar och myndigheter kapitalt misslyckats med att reglera finansmarknaden, och arbetstagarna får betala för det. Först nu tycker USA:s finansminister att det är dags att mumla några ord om "överdrifter". Reglerande myndigheter i hela världen har sömngångaraktigt sett på medan utköpsfonder och investeringsbanker gjort sig av med sina risktillgångar och dränkt marknaden i billiga lån samtidigt som finansieringen av lån med ännu mer lån dolts bakom kodord som "covenant-lite", "toggle loan" och "payment in kind".
Finansmarknaden måste regleras eftersom den kan skada samhället svårt om den går på autopilot. Reglering är också ett verktyg får att nå demokratiska politiska mål. Räntemarknadens lånehajar kan inte ersätta en inrikespolitik som gör att arbetande människor har råd att äga sin egen bostad. Den enorma omfördelningen av pengar till riskkapitalfonder genom skattesubventioner och andra regleringar har med stor framgång gjort ett litet antal fondförvaltare och de bankdirektörer som garanterar affären mycket rika. Men det är knappast så man skapar största möjliga flöde av resurser till de produktiva investeringar som gagnar hela samhället.
Istället för att skydda allmänheten med kraftfulla åtgärder mot de allt större riskerna på finansmarknaden har regeringar och myndigheter banat juridisk väg för riskkapitalets fortsatta framfart. Arbetstagares och fackföreningars pensionsfonder har förförts av vinstlöften och kastat ytterligare bränsle på elden genom att systematiskt avsätta allt större belopp för "alternativa tillgångar", till och med när varningsklockorna började ringa. Kreditvärderingsinstituten har spelat en huvudroll genom att främja försäljningen av en nyupplåning som borde ha granskats juridiskt, inte försetts med köprekommendation.
Det är för tidigt att fullt ut förutse den rådande lånekrisens konsekvenser, omfattning och långvarighet. Men vad som länge varit tydligt är att den skenande lånefinansieringen av företagens balansräkningar är roten till det onda. För arbetstagarna och deras fack har riskkapitalets värld alltid varit hård. Nu är det dags för myndighetsreglering, innan den blir hårdare ändå.
____________________________
Boomen för högbelånade utköp och dess konsekvenser för företag, arbetstagare, fack och politik beskrivs i IUL-broschyren Arbetstagarens guide till riskkapital, som kan beställas på engelska, franska, tyska, japanska, spanska och svenska från IUL:s sekretariat. Rapporter om och analyser av utköpsaffärer inom IUL:s sektorer publiceras regelbundet på www.buyoutwatch.info där man kan prenumerera på ett e-nyhetsbrev.