McDonald's har nu officiellt gått med i tävlingen om ”företagsansvar”. ”Vi vet att vi inte är perfekta” säger företagets styrelseordförande och VD Jack Greenberg i inledningen till McDonald's Social Responsibility Report (McDonalds rapport om företagets sociala ansvar). Vår globala verksamhet för med sig ett globalt ansvar” – och som bevis på företagets globala omtanke erbjuder de 46 sidor av globalt nonsens. Nonsens för under den självbelåtna uppblåsta ytan av, gåvor till välgörande ändamål (”företagsgåvor”), tveksamma priser (det vore intressant att veta exakt hur McDo i Brasilien utsågs till ”Bästa företag att arbeta för”) och trots oändliga tirader av ”åtagande”, ”grundvärderingar”, uppdrag” etc. misslyckas rapporten att erbjuda minsta lilla uns bevis för att hjälpa till att utvärdera McDonalds metoder som arbetsgivare.
På sidan två i rapporten informeras vi att rapporten är en ”måttstock” för att mäta ”utveckling av det sociala ansvaret.” Om det är sant, så är det en måttstock helt utan markeringar vilket troligen gör att den uppfyller sitt påstådda syfte. Det är därför oviktigt att McDonalds inte genomförde någon utomstående revision av rapporten. Det finns helt enkelt inget att bekräfta, även utan de restauranger som drivs som franchiseföretag (70% av McDonaldsrestaurangerna i världen), som företaget säger sig inte ha varken kunskap om eller möjlighet att påverka.

I den del som kallas ”Människor” i rapporten, där man logiskt sett skulle ha förväntat sig att hitta en bedömning av situationen när det gäller kollektivförhandlingar och fackliga rättigheter, finns inte tillstymmelse av detta. Detta trots att ord som ”Respekt och Erkännande” åberopas som grundprinciper som är utmärkande för företagets praxis på detta område. Ingenstans hittar man ord som fackförening i rapporten. De kollektiva rättigheterna för de hundratusentals anställda i McDonalds uniformer runt om i världen nämns överhuvudtaget inte.

McDonalds har tagit fram vad som först kan tyckas vara en rapport om socialt ansvar, men i själva verket är det en handbok för hur man krossar fackföreningar. Istället för rättigheter på arbetsplatsen erbjuder McDonalds sina anställda ”princip- centrerade folkledare”. Vem behöver en fackförening när man har, som exempel på företagets engagemang har ”tvåvägs kommunikationsmöjligheter mellan företagsledning och anställda”? Varför bry sig om kollektivavtal, förhandlade arbetsbeskrivningar och regler för klagomål, när det finns ”Performance Development System (prestationsutvecklingssystem)” som ”ger varje anställd en chans att spela en nyckelroll i att driva på sin egen prestation för att uppnå McDonalds affärsresultat”? Kollektiva förhandlingar är överflödiga när ”dialog underlättas genom regelbundna möten för anställda vid restauranger, informella ”rap” sessioner som leder till problemlösande aktionsplaner, personliga utvärderingar, enkäter om engagemang och aktionsplaner för utvärdering, samt massmöten för anställda (!) som förberedelse för stora reklamkampanjer”. Oberoende fackliga skyddsombud som valts av de anställda? Glöm det, företaget tar hand om dig. Om du inte tror på det, titta igen på listan över alla priser de har tilldelats.

McDonalds är för övrigt inte ett företag som vilar på tidigare segrar. De anställda kan trots allt känna att de behöver fackföreningar, så företaget är förberett. McDonalds har ”utvecklat Human Resources konsultcenter, utformade för att tillhandahålla expertis, konsultation och rådgivning till HR personal, personal och restaurangchefer.”

Nuvarande och potentiella medlemmar i IUL runt om i världen har stor erfarenhet av dessa metoder, då de används överallt där anställda vid McDonalds går samman för att söka kollektiv representation vid sina arbetsplatser. Jo, det finns fackföreningar som erkänts och som tecknat kollektivavtal med McDonalds, men de har fått kämpa varje steg på vägen för att uppnå det. Företaget har avsatt enorma resurser för att försäkra att McDonalds anställda förnekas sina kollektiva rättigheter och att fackföreningar krossas. Det är enbart löjligt att påstå, som man gör på sidan 11 i rapporten, att ”vi har inget system för att samla ihop” grundläggande information om vad franchisetagare ”gör för sitt samhälle, folk och miljö”. McDonalds vet att franchiseföretag stänger restauranger hellre än att erkänna fackföreningar, som nyligen skedde vid ett antal restauranger i Kanada. McDonalds vet att hela arbetarrörelsen har mobiliserats till försvar för fackliga rättigheter i Norge, Island och Danmark, för att bara nämna tre exempel från senare år, när McDonalds meddelade att man inte såg sig bunden av nationella branschavtal. McDonalds vet att en orubblig fackligt förtroendevald vid McDonalds ryska livsmedelsfabrik hotades till döden. Och de vet att McDonalds i Tyskland under många år har betalat ut enorma summor för att försöka övertyga enskilda arbetstagare att gå ur facket och avsäga sig sina uppdrag i företagsråden.

De känner till dessa fakta för att IUL och dess medlemsförbund har informerat dem. Och företaget advokater och PR-konsulter är bekanta med dessa fakta då de presenterats för dem som bevis på hur företaget krossar fackföreningar vid ”McLibel”-rättegången i Storbritannien, där två aktivister åtalades för förtal av företaget.

McDonalds behöver inga oberoende bekräftelser om den här, eller framtida rapporter, då den som ”måttstock” är fullständigt värdelös för att utvärdera något annat är hur man framskrider med krossa fackföreningar. Istället för att ägna sig åt PR fantasier borde McDonalds deklarera sitt åtagande att arbeta för anställdas rättigheter att organisera sig fackligt och förhandla kollektivt som en grundläggande princip för företagets praxis.