IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Pinochet: Hunden är död, men inte hans rabies
Upplagd på IULs hemsida den 15-Dec-2006Skicka denna artikel till en vÅ n.
Exdiktatorn Augusto Pinochet lyckades med många av sina föresatser. Men när han nu dog en naturlig död i sin sjukhussäng, skröplig av ålder, omgiven av nära och kära och med en trogen skara anhängare (som kanske inte var så stor) som sörjde honom öppet på gator och torg, ja då gick säkert hans mest makabra dröm i uppfyllelse.
Omständigheterna är välkända och väldokumenterade: morden, försvinnandena, tortyren och de andra människorättsbrotten – för att inte tala om den smutsiga förmögenhet han samlat på sig genom mord, stöld och vapen- och narkotikasmuggling, med de illa maskerade ersättningarna för hans undergivenhet mot de globala stormakterna och förräderiet mot både det egna folket och grannländerna som grädde på moset.
Det chilenska rättsväsendets räddhågsenhet i fallet Pinochet lämnar en kväljande bitter eftersmak. Hanteringen av Pinochet står i bjärt kontrast till de kraftfulla åtgärderna i andra fall, till exempel avseende de tre officerare från Uruguay som på Pinochets order kidnappade kemisten Eugenio Berríos och höll honom fången i Uruguay, under demokratiskt styre. Berríos' kvarlevor påträffades senare nedgrävda på en strand i Uruguay. De tre officerarna utvisades till Chile där de åtalades och frisläpptes mot borgen utan tillstånd att lämna landet. Men generalen kunde fortsätta skratta.
Pinochet var inget ondskefullt monster, utan snarare det mest sofistikerade resultatet av en armé som var stadigt förankrad i den renaste och strängaste preussiska tradition, spetsad med stora doser nazism och katolsk fundamentalism. Pinochet och hans regim förvandlade Chile till ett jättelikt laboratorium för utprovning av de mest skrämmande avarterna av Chicago Boys-ekonomernas teorier. De livsfarliga ekonomerna fann en perfekt experimentledare i Slaktaren från Santiago, och la grunden till en ekonomisk modell som med vissa modifikationer gäller än idag.
Pinochets väg till makten var det kalla kriget, ammunitionen i hans fickor hade han fått från ITT. Hans uppdrag var att krossa vad som då var ett av de mest välorganiserade och politiskt aktiva och medvetna latinamerikanska folken. Diktaturens barbari och brutalitet stod i direkt proportion till den skräck de lokala och globala härskarklasserna kände inför de folkliga organisationerna.
Under diktaturen var arbetarrörelsen utsatt för hårt förtryck. Fackföreningar fanns inte, man pratade inte om arbetsrätt, inga kollektivavtal existerade, lönerna reducerades till symboliska dusörer – och för den som trots allt vågade protestera fanns alltid en dödlig kula. Den chilenska modellen byggde inte bara på 30 000 försvunna, utan även på ett förkvävt, hotat, kontrollerat och fattigt folk.
Pinochet och hans hejdukar gick längre än någon annan i uppbyggnaden av en regim som inte satte några gränser för företagen. Det dröjde inte länge förrän de transnationella jättarna fick upp ögonen för de enorma fördelarna med en nationell militärmakt som uppträdde som en ockupationsarmé, och de etablerade sig i Chile med pompa och ståt. Det systemets grundvalar är i stort sett intakta än idag. Den politiska och juridiska straffrihet som Pinochet och de klasser som backade upp honom och drog nytta av hans brott tillförsäkrade sig tvingar oss att hålla noggrann uppsikt över Chiles framtid. Mördarens död bör nu utnyttjas till att dra igång en avgörande kamp där det chilenska samhället måste bestämma sig för vad som är Pinochets plats – och allt han står för – i landets historia, en uppgift som innebär att på samma historiens sidor placera in den andra varianten av Chile: den humanistiska och demokratiska variant som än idag symboliseras av Salvador Allende.
Men framtiden verkar dyster, inte bara i Chile. I Argentina bör vi till exempel se med stor oro på det nyligen inträffade och ännu ouppklarade försvinnandet av Julio López, nyckelvittne i rättegången mot folkmördaren Etchecolatz, och på de hänsynslösa hotkampanjerna och trakasserierna mot välkända människorättsaktivister i landet, som inte sällan är överlevare från "det smutsiga kriget". I Brasilien fortsätter president Lula strunta i människorättsorganisationernas mångåriga begäran att han ska öppna militärarkiven så att människor får veta sanningen om den brasilianska diktaturen, ännu en militärdiktatur som införde en ekonomisk modell – "det brasilianska undret" – som föregick modellen som Pinochet genomförde och som på många sätt var dess föregångare.
I Uruguay har de mest ökända militär- och polisbefälen som anklagats för att ha lett insatserna i Operation Kondor – ett annat av Slaktaren från Santiagos påhitt – ställts inför rätta och sitter nu i fängelse i väntan på sina domar, tillsammans med förre diktatorn Juan María Bordaberry och hans utrikesminister Juan Carlos Blanco. Rättsåtgärderna i Uruguay är ett stort steg framåt på vägen mot rättvisa, men fortfarande är vägen stängd av den så kallade lagen om begränsning av statens bestraffningsrätt, som viktiga samhällssektorer nu försöker riva upp genom en kampanj som stöds av IUL Latinamerika. Men vi måste ändå förverkliga den första delen av det krav som så länge förts fram av den vänster som nu har makten: sanningen. Militärens egna rapporter om vad som hänt med de försvunna har varit flagranta desinformationsövningar, och också här vilar militärarkiven i skydd av militärhögkvarterens tungt beväpnade vakter.
Pinochets död bör stämma till eftertanke om militärdiktaturernas starka inverkan på dagens latinamerikanska länder. Generalens död måste få oss att följa, analysera och avslöja straffrihetens spår; med förnyad kraft måste vi kämpa för demokrati och social rättvisa, en demokrati med minne, rättvisa och värdighet för alla.
Låt oss aldrig glömma Slaktaren från Santiago… och låt oss aldrig behöva frukta honom igen!