IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Kommissionären vid smörgåsbordet
Upplagd på IULs hemsida den 07-Nov-2006Skicka denna artikel till en vÅ n.
Det sägs att aptiten växer medan man äter, och isåfall bevisar det europeiska riskkapitalets tillväxt att en god finansiell aptit starkt stimulerar den politiska ambitionen. 2004 investerade europeiska riskkapitalister nästan 37 miljarder euro, varav två tredjedelar gick till så kallade utköpsaffärer. 2005 investerades 32 miljarder euro i utköp. Drygt 19% av den summan gick till utköp på över 300 miljoner euro, och 37,4% var i storleksordningen 150 till 300 miljoner euro. Riskkapitalisterna frossar i storföretag med betydande tillgångar och många anställda. Fem miljoner anställda arbetar idag i Europa i företag som köpts ut av riskkapitalister. I Storbritannien har en av fem anställda i privat sektor en utköpsfond som arbetsgivare.
Europeiskt riskkapital bidrog med 72 fräscha miljarder i nya pengar i fjol. Av dessa har 57 miljarder öronmärkts för utköp. Men utköpsfrossan har knappast lett till några matsmältningsproblem. Istället har den ytterligare retat investerarnas politiska och finansiella aptit. Riskkapitalisterna har gått på offensiven med lobbying i Bryssel och andra huvudstäder. Syftet är att undanröja allt som eventuellt kan minska antalet rätter på smörgåsbordet.
Det är här som Charlie McCreevy kommer in, EU-kommissionären för den inre marknaden, som ifjol uppmanade riskkapitalisterna att utarbeta en strategi för snabbare profit genom ännu fler utköp. Det färdiga resultatet som utformats av tio "experter" från riskkapitalfonder (med ett antal "observatörer" från andra fonder och investmentbanker) kan nu beskådas i form av en rapport från expertgruppen för alternativa investeringar om utvecklandet av europeiskt riskkapital (Alternative Investment Expert Group's Report on Developing European Private Equity), och kommer att läggas till grund för en vitbok från kommissionen. McCreevy lovprisade experternas "fullödiga" arbete och kallade rapporten "ett tvingande argument för utveckling av Europas växande riskkapitalism." "Mina tjänster, fortsatte han, "har fäst uppmärksamheten på branschbehoven som de uttrycks i föreliggande rapport. Om finansministrarna på allvar vill göra något för att förbättra regelverk och skatteklimat för riskkapitalet så har de ett färdigt program här."
Den europeiska riskkapitalföreningen European Private Equity and Venture Capital Association välkomnade naturligtvis rapportens publicering och varma mottagande i Bryssel – det var ju deras medlemmar som skrivit den. Finansiella investerare och deras lobbyister har alltid känt till vad deras motståndare ofta haft svårt att förstå, nämligen att omfördelningen av pengar från en grupp investerare till en annan är en i högsta grad politisk åtgärd som kräver noggrant riktade politiska påtryckningar för att skapa det regelverk och det skatteklimat där företagen ska verka. Det europeiska riskkapitalets snabba tillväxt fordrade radikala ändringar i EU:s lagstiftning för banker, finansiella tjänster och pensionsfonder (t ex kapitaltäckningsdirektivet, direktivet om pensionsfonder och det kommande Solvens 2), som generellt följde i spåren på liknande manövrer i Nordamerika. Förändringar av det här slaget kallas ofta för avregleringar, som om kärnan i hela processen är ett simpelt borttagande. I själva verket handlar det om omregleringar som kräver tusentals sidor nya lagar och regler på alla nivåer.
De finansiella investerarna är nöjda – för tillfället – med vad som uträttats på EU-nivå för att underlätta deras expansion. I grund och botten är rapporten en uppmaning från kommissionen till EU:s medlemsländer att harmonisera tillämpningen av befintliga regelverk genom en likriktning av respektive nationell praxis för att därigenom skapa en fri och obehindrad gemensam marknad för gränsöverskridande riskkapital. Eftersom det enligt EU-lag till exempel är tillåtet för pensionsfonder att investera i riskkapital tycker experterna – och kommissionär McCreevy – att det är oacceptabelt att vissa medlemsstater fortfarande begränsar eller rentav förbjuder sådana investeringar.
Rapportens katalog över missförhållanden och förbättringsförslag är ett destillat av riskkapitalisternas mest grundläggande krav och hatobjekt: motstånd mot alla former av regleringsmässiga "intrång", längtan efter sekretess, obändig fientlighet mot upplysningsplikt och bolagsstyrning, motstånd mot reavinstbeskattning och en principiell avsky mot krav på förhållandet mellan skulder och tillgångar. Kommissionär McCreevy instämmer i experternas rekommendation att bibehålla och utvidga "dagens blandning av självreglering och milda kontrollåtgärder." Enligt honom är rapporten ett "tvingande argument" för att uppmuntra en anda "där man inte behöver hålla de lokala kontrollorganen i handen."
Mycket står på spel för arbetstagarna och deras fackföreningar. Kan investerare som förfogar över hundratals miljarder euro och äger företag med fem miljoner anställda verkligen reglera sig själva? Riskkapitalfonder förnekar kategoriskt att de skulle vara arbetsgivare och definierar sig hellre som en "kapitalform". I EU-lagen lever fonderna i ett parallellt universum där viktiga sidor av arbetsrätten inte tycks gälla. Men för de miljontals arbetstagarna i företag som kontrolleras av riskkapitalister är anställningsförhållandet tydligt: arbetsgivaren är en utköpsfond. Fonderna hör i själva verket till de största arbetsgivarna i världen, och de verkliga jättarna skulle kvala in på de transnationella arbetsgivarbjässarnas tio-i-topp-lista – om man bara tog dem för vad de är. De är de nya konglomeraten, i en tid när investerarna upprepar mantrat om "inriktning på kärnverksamheten."
Riskkapitalfonder är inte bara dolda arbetsgivare. Det som skiljer riskkapitalutköp från traditionella uppköp och fusioner är deras exklusiva beroende av enorma lån, vilket ställer speciella krav på generering och hantering av det uppköpta företagets kassaflöde. Riskkapitalisterna gör affärerna men tillför nästan inget eget kapital –utköpsaktörerna skaffar fram pengar från institutionella investerare som till största delen utgörs av pensionsfonder. En procentandel av den slutliga köpesumman – en så kallad "carried interest" som brukar ligga runt 20% - går till riskkapitalisten när det omstrukturerade företaget antingen börsintroduceras eller säljs till andra finansiella investerare. Investmentbanker roffar åt sig avgifter och ränteintäkter från rådgivning rörande affären och handel med lånet, men den verkliga vinstlotten drar riskkapitalisten som förutom "carried interest" från en lyckad så kallad "exit" också håvar in avgifter för administrativa kostnader och "finansiell rådgivning" så fort de lånar pengar. Som The Wall Street Journal skrev den 26 oktober: "En del investerare säger att de tror att avgifterna innebär att riskkapitalbolagen kan frodas trots att affärsuppgörelserna de investerar i inte längre är lönsamma, varigenom investerarnas intressen separeras från själva företagens."
I ett sådant här finansieringssystem kan investerarna bara nå sina mål genom att mjölka och ständigt plundra det uppköpta företagets kassaflöde. I praktiken är det de anställda – idag och i framtiden – som får betala notan. Resultatet är ett konstant tryck nedåt på löner, förmåner och antal anställda, samtidigt som eventuella investeringar i fast kapital minimeras. Omloppstiden för hela processen – som alltså omfattar utköp, omstrukturering och "exit" – preciseras till mellan tre och fem år. Riskkapitalisterna beskriver processen som att "frigöra värden" genom "långsiktiga" investeringar. I praktiken handlar det om högkoncentrerad företagsplundring på springande fot.
När riskkapitalet gör investerarna mer och mer sugna på snabba vinster ökar trycket på börsföretagen att "leverera aktieägarvärde" genom liknande åtgärder. Australiensiska detaljisten Coles Myer blev till exempel tvungna att sparka 2 500 anställda nyligen för att avvärja ett bud från riskkapitalister – det var enda sättet för dem att bevisa för aktieägarna att de menade allvar med att "leverera värde".
Idag är utköpsfonderna så stora att inget företag går säkert för ett eventuellt övertagande. Riskkapitalet kastar en tung skugga över alla börsnoterade företag och skapar en konstant budatmosfär. Varje företag är ett potentiellt offer, som inte skämmer bort investerarna genom att ständigt visa tvåsiffriga procentuella vinster, pumpa upp aktieutdelningen, återköpa aktier och ta upp nya lån för att bevisa att man tar allvarligt på uppköp men utan att äventyra kassaflödet. Utköpsfonderna är hungrigare än någonsin förr, och de har pengar upp över öronen.
Den allt högre skuldsättningsnivån – och i synnerhet via företagsuppköp genom lån med det uppköpta företagets aktier som säkerhet – ökar risken för ekonomisk instabilitet, kris och kollaps. Riskkapitalets fortsatta frammarsch är beroende av gynnsamma räntor, stigande aktiekurser och likviditet på aktiemarknaden. En förändring av någon av de faktorerna försvårar en lyckad "exit" och skakar hela systemet i grunden. 1998 räddade Federal Bank of New York Nobelstiftelsens hedgefond Long Term Capital Management genom att skjuta till 3,65 miljarder dollar. Det beloppet skulle inte räcka för att rädda en enda av dagens stora riskkapitalfonder från kollaps – och de är många.
Riskkapitalfonderna och deras lobbyister hävdar att företag kan skyddas från kortfristigt finansmarknadstryck genom att avlistas från börsen med hjälp av utköp via belåning av det utköpta företagets aktier. I praktiken är det riskkapitalisternas omättliga hunger som bidrar till att reta marknadens ständigt större aptit efter maximal vinst på kort sikt, något som påskyndar den allmänna tendensen hos företag att skära ner och sälja ut snarare än bibehålla kapaciteten och återinvestera de vinster som nu betalas ut till investerarna i oöverträffad omfattning. Den här likvidiseringen av den globala ekonomin har blivit dyrbar för tjänste- och tillverkningssektorn, men lönsam för finanssektorn på bekostnad av investeringar i långsiktigt jobbskapande.
Facket måste handla för att stoppa den urholkning av produktiva investeringar som kostar dyrt i förlorade arbetstillfällen och höjer tempot på arbetsplatsen. Om McCreevy och experterna har rätt i att det är "osäkerhet beträffande regelverket" som står hindrande i vägen för riskkapitalets fortsatta expansion i Europa, ja då måste vi med alla medel se till att den osäkerheten kvarstår. Vi måste mobilisera för att förvissa oss om en strikt och breddad tillämpning av de aktuella nationella regelverkens maximinivå, inklusive begränsningar av finansieringen av riskkapital. Det finns stora möjligheter för facket att ingripa politiskt, dels på nationell nivå, dels samordnat gentemot EU.
Men dagens regelverk är uppenbarligen otillräckligt – som framgår av utköpsaffärernas spektakulära frammarsch. Att det gick så lätt för riskkapitalbolagen att förse EU-kommissionen med en "färdig strategi" väcker allvarliga frågor om det "sociala partnerskap" som den europeiska samhällsmodellen sägs vila på. Deras rapport är en fullgod anledning för europeisk arbetarrörelse att ifrågasätta ramarna för det samarbete där vi påstås vara partners.
Alla system för marknadsreglering måste anpassa sig och utvecklas. För marknader förändras ständigt. Uppkomsten av en ny sorts investerare och finansmarknadens utplundring av samhällskapitalet är inte resultatet av oundvikliga naturlagar, utan ett förlopp som noga konstruerats steg för steg med hjälp av medvetna politiska åtgärder. Vi både kan och måste hejda riskkapitalutköpen och världsekonomins likvidisering. Men ska vi lyckas med det måste vi lägga "bolagsstyrningsfrågorna" bakom oss och utforma – och slåss för – ett heltäckande program för reglering av kapital som främjar produktiva, långsiktiga investeringar i arbetstillfällen och kompetens, ett alternativ till dagens ohämmade finansmarknadsbulimi.