1998 vann motståndarna till företagens globalisering en stor seger när texten till det föreslagna avtalet om multilaterala investeringar (MAI) i OECD offentliggjordes på Internet. Viktiga regeringar tvingades dra tillbaka sitt stöd för ett avtal som många (helt korrekt) ansåg skulle ge obegränsade rättigheter åt transnationella investerare. Men MAIs förespråkare i företagsvärlden övergav aldrig projektet. Det har dykt upp igen, bland annat i förslaget till investeringsregler för det nya amerikanska frihandelsområdet (FTAA). Detta är en utvidgning av det Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) och kommer att omfatta också länderna i Central- och Sydamerika och Karibien. Dessutom håller MAI på att nästla sig in i WTO.

De avsnitt om ”Handel och investeringar” som WTO antog på den så kallade ”utvecklingsrundan i Doha” är ett steg på vägen mot en heltäckande MAI-liknande rättighetsförklaring för multinationella investerare inom WTO. Hemligstämplade dokument som EU-kommissionen tagit fram för att definiera EUs ståndpunkt i WTO-förhandlingarna om handel med tjänster (GATS, allmänna tjänstehandelsavtalet) ger en försmak av vad GATS-avtalet har i beredskap om inga gränser sätts för företagens aptit. Dokumenten läcktes den 16 april och finns på engelska på Gatswatch.

Dokumenten stakar ut en ännu ofullständig uppsättning krav som EU avser att ställa på 29 WTO-medlemsstater, rika som fattiga. Kraven är formulerade i byråkratiska WTO-ordalag och bildar i huvudsak ett enda förslag: tjänster – inklusive vatten, energi, transporter, kommunikationer och resor, samt turism – ska auktioneras ut till högstbjudande företag och lagstiftning som skyddar de här sektorerna från total företagsinvasion ska avskaffas. I samlingsbegreppet ”miljötjänster” ingår bland annat ”vattenuppsamlings-, vattenrenings- och vattendistributionstjänster med hjälp av ledningar, avfallshantering av fast eller farligt avfall, renhållningstjänster, sanering och liknande skydd av omgivningsluft och klimat, tjänster för reduktion av avgaser och andra utsläpp samt för bättre luftkvalitet, efterbehandling och sanering av mark och vatten, behandling och efterbehandling av kontaminerad eller förorenad mark, skydd av den biologiska mångfalden och landskapet” samt ”andra tjänster och stödverksamheter avseende miljö”.

De här kraven pekar vidare mot en värld där företag driver helprivatiserade vattensystem för industri, lantbruk och konsumenter. Privat företagsvatten bevattnar åkrar som såtts med GMO-frö. Privatföretagens ”miljötjänster” tar betalt av stater och regeringar för att städa upp giftigt avfall, inklusive de transnationella företagens egna föroreningar. Privata sjukvårdsföretag behandlar de drabbade och sjuka som kan betala för sig. Privatföretagens ”utbildningstjänster” ersätter allmän skolgång.

Verkar det långsökt? Med hjälp av NAFTAs kapitel 11 stämmer UPS just nu kanadensiska staten för att den tillhandahåller offentlig postgång. Processen ifrågasätter själva idén med en offentlig sektor. Och NAFTAs kapitel 11 – som har använts för att slå ner på miljölagstiftning som avser att värna om folkhälsan i samtliga tre undertecknarländer – har stått modell för MAI och är inspirationskällan till en hel del av det som otvivelaktigt kommer att dyka upp igen i Doharundans förslag beträffande investeringar inom WTO.

Rättegångar där investerare stämmer stater har använts med förödande resultat i NAFTA. Även om de kanske inte kommer att ingå i WTOs nya investeringsregler så kan den möjligheten inte heller uteslutas. Däremot är det säkert att svepande garantier för transnationella investerare kan införas med hjälp av GATS-avtalet. NAFTAs regler kräver att nationell lagstiftning måste vara ”minimalt handelsbegränsande". De europeiska GATS-förhandlarna har i sin tur tagit åt sig företagens förslag om en utvidgad ”behovsprövning” som skulle innebära att medlemsstater tvingades bevisa att bestämmelser som syftar till att skydda det allmänna bästa inte är ”mer betungande än nödvändigt” för investerare. Slutsatsen blir alltså att varje åtgärd som ökar företagens driftskostnader kan komma att ifrågasättas av investerarna och därför riskerar att fällas i WTO. Med GATS-regler som de här behöver inte företagen längre bekymra sig om att stämma regeringar: regeringarna kommer att i förväg ha avsagt sig varje anspråk på att försvara det allmänna bästa.

Medan EUs regeringar och handelsbyråkrater försöker begränsa skadan och hitta den som ”läckte” uppgifterna finns det mycket som facket kan lära sig av det här avsnittet i den hemliga handelsdiplomatins historia. För det första måste vi inse att regeringar och myndigheter – vare sig på nationell eller övernationell nivå – inte bedriver handel. Företag bedriver handel och företagens aptit är idag gränslös, bokstavligt och bildligt. EU säger sig kämpa för ”hållbar utveckling”. EUs förhandlingsståndpunkt i GATS-samtalen tyder på motsatsen. Priset är uppenbarligen högt om industriländerna ska få större marknadstillträde med hjälp av handelskommissionär Pascal Lamys handelspaket ”allt utom vapen”: egentligen handlar det om att ”allt klubbas bort till högstbjudande”.

För det andra så tog den folkliga mobiliseringen livet av MAI, men inte helt och hållet. Fackförbunden och deras allierad måste noga följa GATS-samtalen och ständigt vara på sin vakt så att inte MAI smiter in i GATS bakvägen.

Lika viktigt är att facket internationellt utarbetar och kämpar för att förverkliga en alternativ vision för världshandeln, där handeln går i den demokratiska utvecklingens ledband och tillgodoser mänskliga behov, inte privata vinstbegär. Hot som MAI- och GATS-förslagen – som till och med säljer ut världens genetiska resurser, luften och vattnet till det företag som bjuder mest – kommer att fortsätta dyka upp tills dess att solidaritetstänkandet ersätter direktörstänkandet och rättigheter blir viktigare än profit.