IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Framtiden för "tulpanrevolutionen" i Kirgizistan
Upplagd på IULs hemsida den 05-Apr-2005Skicka denna artikel till en vÅ n.
Ledarartikeln är ett bidrag från IUL:s samordningskontor för Östeuropa och Centralasien.
Den senaste tidens händelser i Kirgizistan var både oväntade och förutsägbara. Oväntade, eftersom Kirgizistan ansågs som den mest öppna och demokratiska av de centralasiatiska republikerna. Förutsägbara, eftersom demokratin i Kirgizistan var urholkad. Det som saknades i denna pseudodemokrati var demokratiska institutioner med rötter i civilsamhället. Regeringen kunde därför aldrig mobilisera landets resurser och handlingskraft runt ett program för hållbar utveckling. I praktiken innebar detta att allt ansvar för ekonomiska och sociala problem överlämnades till olika internationella organisationer.
Kirgizistan blev den första av de f d Sovjetrepublikerna som gick med i WTO. Det var förmodligen den enda stat i världen som gick med i WTO utan att ens försöka förhandla om medlemsvillkoren. Regeringen i Kirgizistan – som är ett utpräglat jordbruksland – avstod frivilligt från rätten att reglera och skydda sin inre marknad och produktion. Uppgiften att stödja bönder och småskalig produktion gick till internationella institutioner och organisationer som inrättade konsumentkooperativ och utformade nationella program för hantering av viktiga samhällsproblem, t ex fattigdom, barnarbete och brottslighet. Lika lite då som nu kan de här programmen ersätta en konsekvent inrikespolitisk vision för hållbar utveckling, eftersom detta ju är en regeringsuppgift.
Genom att frånhända sig ansvaret för att lindra fattigdomen la regeringen grunden till de förhållanden som ledde till en revolt. President Akajev blev gnistan som tände elden när han manipulerade valresultaten från valet i februari för att få in sin son och dotter i parlamentet och därmed signalerade att han avsåg att hålla sig kvar vid makten genom att fuska också i det stundande presidentvalet.
Oppositionens avsikt var ursprungligen inte att ta makten. Det var myndigheterna själva som med sina primitiva försök att skingra demonstrationerna på det centrala torget i huvudstaden den 24 mars provocerade folkmassan att storma regeringsbyggnaderna. Eftersom det inte fanns någon opposition som i det läget var redo att leda landet urartade demonstrationerna till upplopp och plundringen av de varuhus i centrala Bisjkek som har direkta kopplingar till den styrande eliten.
De kirgisiska fackförbunden uppmanade alla parter i den politiska konflikten efter fusket i parlamentsvalet att omedelbart börja förhandla om en fredlig lösning av krisen. Makthavarna hörsammade inte uppmaningen och folket på gatan löste frågan genom att avsätta dem. Det som alla undrar nu är naturligtvis vad den nya regeringen har för politiskt och socialt program.
De centralasiatiska ledarna grubblar nu offentligt över "de demokratiska experimentens misslyckande". Men erfarenheterna från Kirgizistan pekar i rakt motsatt riktning. Det är inte demokratiska regimer som ofrånkomligen leder till spontana, oregisserade och kaotiska protester, utan diktaturer som verkar bakom en skendemokratisk fasad. Det är undertryckandet av demokratiska rättigheter, inte uppmuntrandet och utvecklandet av demokratiska initiativ, som leder till upplopp och plundring.
Demokrati är enda möjligheten för Kirgizistans folk att uppnå stabilitet genom att få bukt med fattigdomen. Demokratisk utveckling måste bygga på en folklig organisering med rötter i civilsamhällets strukturer: självständiga fackföreningar, politiskt och ekonomiskt oberoende massmedier och en politisk opposition som kan presentera trovärdiga alternativa modeller för ekonomisk utveckling och verklig nationell självständighet. Hittills har bara olika makteliter avlöst varandra. Demokrati är den nödvändiga förutsättningen för steget från palatskupp till tulpanrevolution.