IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Kina: sanningens ögonblick
Upplagd på IULs hemsida den 14-Dec-2004Skicka denna artikel till en vÅ n.
Fackliga företrädare från 20 länder som förberedde sig för att resa till Beijing för ett OECD-möte om socialt ansvarstagande investeringar underrättades den 6 december om att deras visum inte längre gällde och att mötet ställts in. Som skäl till att mötet ställts in angav de kinesiska myndigheterna att tidpunkten var "olämplig och opassande". Mötet skulle ha diskuterat tillämpningen i Kina av OECD:s riktlinjer för multinationella företag.
De fackliga företrädarna som snuvats på mötet uttryckte sin självklara ilska över det plötsligt inställda mötet och det omisskännliga politiska budskapet att internationella arbetsrättsliga normer för kinesiska arbetare inte står högt på regeringens dagordning. Men det inträffade måste ses i ett större sammanhang. Här följer några exempel:
Den 16 november dömdes fem f d anställda på en skofabrik som ägs av Taiwanbaserade Stella Corporation till upp till tre års fängelse. Deras "brott" var att de tillsammans med drygt 4000 andra fabriksarbetare medverkat i protester mot låga löner, innestående löner och brutalt försämrad övertidsersättning. Enligt China Labour Bulletin var två av de fem under den lagstadgade minimiåldern när de började arbeta på fabriken.
Den 28 november dog minst 166 grovarbetare i en explosionsartad brand i en kolgruva i Shaanxiprovinsen. Gruvarbetarna visste att det brann under jorden men gick ner i gruvan eftersom de var rädda för att lönerna skulle frysas inne om de vägrade arbeta. Tre dagar senare dödades ytterligare 13 gruvarbetare i en explosion i en kolgruva i Guizhouprovinsen. Kina har flest gruvolyckor i världen. Mer än 4000 gruvarbetare har dött i gruvolyckor de första tre kvartalen i år. Kinesiska gruvarbetare är formellt medlemmar i ACFTU (All-China Federation of Trade Unions), ett statligt organ som helt och hållet kontrolleras av det kinesiska kommunistpartiet. Anhöriga till gruvarbetarna i Shaanxi som vände sig till ACFTU för hjälp avvisades.
Den 22 november meddelade WalMart China att de inte motsatte sig att ACFTU företrädde de anställda på företagets 40 butiker i Kina "om de anställda [som av företaget kallas "associates", partners] vill bilda en fackförening." Nästa dag befäste en appellationsdomstol i Saskatchewan i Kanada den regionala arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt vilket företaget beordrades överlämna bevis för den fackföreningsfientliga taktik den använt för att motarbeta UFCW:s framgångsrika försök att organisera de anställda på en WalMart-butik i Weyburn i Saskatchewan. Några veckor tidigare hade företaget offentligt hotat med att stänga en butik i Ontario där de anställda bildat en fackförening.
De här händelserna hör ihop. Kina skulle inte ensamt stå för drygt trefjärdedelar av alla kolgruveolyckor i världen om arbetarna företräddes av riktiga fackförbund som var fristående både från partiet och arbetsgivarna. Om det funnits en fackförening på Stella-fabriken hade ändringarna i övertidsvillkoren blivit föremål för förhandlingar, inte beordrats, och arbetarna skulle inte dömts till fängelse för "brottet" att ha demonstrerat mot brutala sänkningar av redan låga löner.
WalMart har inte en särskild inställning till fackföreningar i Kina (fackligt "erkännande") och en annan i resten av världen. Företaget är fackföreningsfientligt oberoende av land. I Nordamerika kallar de in speciella fackföreningskrossare när arbetarna vill organisera sig. I Kina ringer de ACFTU om den politiska situationen kräver det. ACFTU förlorar medlemmar allteftersom den statliga sektorn privatiseras, de tappar kontrollen över arbetskraften och förlorar ytterligare i trovärdighet och legitimitet. ACFTU:s intåg i den privata sektorn får under inga omständigheter förväxlas med facklig organisering och att arbetsgivarna erkänner facket. Facklig organisering och fackligt erkännande från arbetsgivarsidan är omöjligt så länge arbetarna inte har rätt att organisera sig och ACFTU är det enda lagliga "fackförbundet" i Kina. Arbetsgivarens erkännande av en fackförening är en bekräftelse på att de anställda skaffat sig en viss styrkeposition genom att organisera sig kollektivt.
Av samma skäl är det omöjligt att i Kina tillämpa OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Enligt riktlinjerna ska ILO:s konventioner om arbetstagarnas rätt att organisera sig fackligt och kollektivförhandla respekteras. ACFTU tillbakavisar de här konventionerna och vägrar försvara arbetare som blir offer för statens förtryck, t ex arbetarna på Stella-fabriken. Mycket har förändrats i Kina – men inte ACFTU. Det är fortfarande en oskiljaktig del av maktapparaten.
De kinesiska myndigheternas primitivt genomskinliga inställande av OECD-mötet bör läggas till grund för förnyad eftertanke om hur den internationella arbetarrörelsen effektivt kan stödja kinesiska arbetare i deras kamp för fria fackföreningar. När man funderar på detta är det viktigt att skilja marknadsföringslögnerna och försöken att ge legitimitet åt ACFTU från verkligheten på Kinas arbetsplatser. Nyligen lovade en konferens i New York för transnationella investerare på temat "Så får vi företagsansvar att fungera i Kina" att visa företagen hur de fastställer "ansvarstagandets gränser". För fackföreningsfiender som WalMart kommer detta som på beställning eftersom ACFTU nu ger dem en täckmantel av "socialt ansvarstagande".
Kinesiska regeringens vägran att låta internationella fackliga företrädare diskutera OECD-riktlinjerna på kinesisk mark bör åtminstone också få oss att fundera över det skandalartade i att ACFTU tillåts representera Kina i arbetargruppen i ILO:s styrelse, där de invaldes i juni 2002. Ett slut på den farsen skulle tydligt markera att arbetarrörelsen vet att när vi talar med ACFTU – på ett OECD-seminarium eller i andra forum – så talar vi med en representant för statsmakten och inte en organisation som företräder de kinesiska arbetarna. Det är viktigare än någonsin nu att vi är tydliga i den här frågan. För arbetstagarna i Kina mobiliserar i oöverträffad skala och de tar stora risker när de slåss för sina rättigheter som arbetare. Som framgår av den bistra gruvstatistiken betalar de med sina liv för att de saknar de rättigheterna.