I detta läge står fackförbunden inför en dubbel utmaning. De måste försvara de tusentals arbetstagare, som har straffats med arbetslöshet eller minskade inkomster till följd av skrupelfria arbetsgivares agerande. Men de kan också försöka kanalisera de politiska följderna av konsumenternas förtroendekris till en bred rörelse för att utveckla en livsmedelsframställning som är miljömässigt och socialt hållbar och som ger hälsosamma, näringsrika livsmedel till priser som arbetande människor har råd med. Denna rörelse måste grundas på en insikt hos allmänheten om att starka fackförbund i livsmedelsnäringen är en absolut förutsättning för säkra livsmedel.

Det nuvarande “köttkriget” mellan Frankrike och Storbritannien belyser den politiska återvändsgränd, som kan uppstå när arbetarrörelsen misslyckas med att fastställa de grundläggande villkoren i debatten om livsmedelssäkerhet. Frankrikes vägran att häva importförbudet mot brittiskt nötkött, i strid mot den Europeiska kommissionens beslut, har gett upphov till populistiska krav – som till och med vunnit genklang inom Labour – på hämndaktioner mot franska livsmedelsprodukter. Konflikten har gynnat ett ökat främlingshat och mer reaktionära former av EU-fientliga känslor i båda länderna, medan man döljer den verkliga orsaken till problemet, nämligen den hyperintensiva produktionstekniken i jakten efter maximal vinst. Under tiden ligger sysselsättningsnivån i den brittiska köttbranschen långt under den nivå, som rådde före perioden med galna kosjukan, och europeiska konsumenter, som vill äta nötkött, har goda skäl att protestera mot att de tvingas välja mellan galna kor och kor uppfödda på avloppsslam.

I kontroversen om nötkött har man glömt bort att jordbruk och livsmedelsförädling, även i Europeiska unionen, är sektorer som är mycket farliga och ibland ödesdigra för arbetstagarna. Det nuvarande livsmedelssystemet sviker arbetstagarna både som konsumenter och som inkomsttagare. Om vi verkligen menar allvar med att förändra systemet, måste vi förändra debatten om livsmedelssäkerhet. De antaganden, som ligger bakom den senaste tidens förslag om att upprätta allmänna organ för livsmedelssäkerhet, illustrerar fallgroparna i debatten i dess nuvarande form.

Fallgrop nummer ett: nationella organ för livsmedelssäkerhet är tillräckliga för att återupprätta kontrollen över den mat vi äter. Den franska regeringen var i själva verket först med att inrätta ett nytt allmänt organ för livsmedelssäkerhet i efterdyningarna av BSE-krisen. Det var på tillrådan av detta organ som regeringen Jospin valde att trotsa EU-beslutet om att häva förbudet mot brittiskt nötkött. Europeiska kommissionen har nu fällt det beslutet.

Vidare skulle ett europeiskt organ för livsmedelssäkerhet, som påtvingar stränga kontroller av livsmedelskvaliteten, vara känsligt för utmaningar på internationell nivå, en lärdom som vi tvingats dra av det senaste WTO-utslaget att EU-förbudet mot import av amerikanskt nötkött från hormonuppfödda djur utgör ett illegalt handelshinder.

Sverige förbjöd användningen av tillväxthormoner i köttproduktion – med starkt stöd från fackförbunden - 1986, vilket ledde till stora förändringar av hur man producerar kött i det landet. Som en följd därav är Sverige det enda land i Europa där salmonellaresistens mot antibiotika är sjunkande. Om aggressiva exportörer skulle ifrågasätta svenska bestämmelser vid WTO, så skulle emellertid detta framsteg i säkrare köttproduktion och konsumtion omedelbart äventyras.

I en värld där de beslut som fattas av WTO i ökande grad dikterar hur livsmedel ska produceras, är nationella och regionala säkerhetsnormer för livsmedel bara så säkra som de internationella system som stöttar dem. Arbetarrörelsen bör verkligen stödja adekvata nationella organ för livsmedelssäkerhet, men de är inget universalmedel. Kampen för livsmedelssäkerhet kräver att man ger lika prioritet åt att uppgradera de internationella normer, som fastställer direktiven för WTO, och dessa fastställs av de transnationella företag inom livsmedel och ”livsvetenskap” som dominerar Codex Alimentarius kommissionen (se “Att patentera liv, att förstöra liv” i Meddelelsesblad 3-4/99).

Fallgrop nummer 2: livsmedelssäkerhet är en teknisk fråga som kräver tekniska lösningar, vilka bäst lämnas över till “experter”. Ingenting kan ligga längre från sanningen. Det nuvarande systemet för livsmedelsproduktion, byggt på industriellt jordbruk och intensiva förädlingsmetoder, är resultatet av en serie av grundläggande politiska beslut och verkställande organ, som har format de marknadskrafter, som WTO hävdar att man släpper fria genom att skapa en ”jämn spelplan”.

Exportsubventioner och liknande åtgärder, som tvingar mindre producenter att anta socialt och miljömässigt destruktiva produktionsmetoder eller att ge upp sin verksamhet, är helt och hållet politiska till sin natur. Internationella riktlinjer för livsmedelssäkerhet som tillåter höga restnivåer av bekämpningsmedel är resultatet av en politisk process, som satts igång till förmån för tillverkare och användare av bekämpningsmedel. Lagar som tillåter, och till och med uppmuntrar, arbetsgivare att avskeda arbetstagare som försöker organisera en fackförening och tillsätta en skyddskommitté på arbetsplatsen, är det politiska uttrycket för de maktrelationer, som formar vårt nuvarande livsmedelssystem.

De senaste decenniernas fördubbling och tredubbling av hastigheten på slakt- och förädlingslinjerna har varit den huvudsakliga orsaken till spridningen av de sjukdomsalstrande organismer, som ligger bakom den ökande förekomsten av livsmedelsförgiftning. Inget system för tekniska kontroller, däribland HACCP-systemet (Hazard Analysis and Critical Control Points – riskanalys och kritiska kontrollpunkter) för mikrobiologisk testning, som nu är obligatoriskt i några amerikanska förädlingsanläggningar och i ökande grad infört i flera andra länder, kan lyckas vända denna trend om inte arbetstagarna, genom sina fackförbund, ges befogenhet att sänka takten och kontrollera produktionslinjerna. Detta är av intresse för både arbetstagares och konsumenters hälsa och säkerhet. Det bedrägliga i tekniska snabba lösningar belyses av det faktum, att HACCP-systemet tillämpas i USA som del av ett avregleringspaket i vilket näringen ombeds att kontrollera sig själv och federala inspektioner skärs ned.

En nyckelfråga i UFCW-strejken vid Tyson’s fjäderfäanläggning i Corydon, Indiana, tidigare i år var kravet att arbetstagarna har rätten att vägra arbeta med sjuka eller skadade kycklingar (se Meddelelsesblad 3-4/1999). Det är just det kravet, som framkallar det tuffaste motståndet från arbetsgivarnas sida, för vilka ökad hastighet i produktionslinjen och undvikandet av ”stilleståndstid” varit avgörande vinstfaktorer. Inverkan på människan av den ständigt ökande produktionshastigheten återspeglas i den dramatiska ökningen av belastningsskador, vilka i många länder fortfarande inte officiellt erkänns som en yrkessjukdom.

Den första rundan i kampen för säkra livsmedel kommer att vinnas när vi lyckas få igenom budskapet att ökningen av livsmedelsburna sjukdomar, arbetsskadade livsmedelsarbetare, pesticidförgiftningar och riskerna med industriellt jordbruk utgör symptomen av en livsmedelsproduktion, som sätter vinst före mänskliga behov. Och att ett absolut nödvändigt motgift är facklig makt, som når ut från fabriken och jordbruket till de internationella organ som utformar de regler som avgör vad vi äter: huruvida, hur och i vems intresse maten produceras; samt vem som ska leva och vem som ska dö till följd av kvaliteten på och tillgången till livsmedel, vilken är en absolut nödvändig och grundläggande rättighet för alla.