För det första, därför att de svaga förslag som lades fram som svar på fackets krav på en bestämd text om fackliga rättigheter inte på något vis motsvarade det brådskande behovet av mekanismer som kan verkställas för att garantera internationell efterlevnad av ILOs huvudkonventioner. Om förhandlingarna hade fortsatt i den riktning de var på väg, skulle de ha lett till betydande fördelar för företagens program och inga för vårt.

För det andra: Dödläget hindrar tillfälligt WTOs fortsatta frammarsch in på områdena för jordbruk och tjänster (inklusive sjukvård, utbildning och det som WTO kallar för “miljö- och kulturtjänster”, vilket ger oss litet andrum där vi kan försvara dessa livsviktiga områden från företagens angrepp. Vi har vunnit tid för att utbilda, organisera och mobilisera kring egna motförslag och program.

För det tredje: Seattle bidrog med rätta effektivt till att WTO hamnade i blickpunkten för den offentliga debatten. Global handel och globala investeringar har alltför många följder för vårt arbete, våra samhällen och vår miljö för att de skall överlåtas åt företagens representanter och lobbyister, som själva har skrivit reglerna för globaliseringsprojektet. Det kommer nu att bli avsevärt mycket svårare för både länders regeringar och WTO att motstå det växande offentliga kravet på ökad öppenhet och ökat ansvar när det gäller det sätt på vilket de bedriver sin verksamhet.

Seattle-demonstrationerna var ett imponerande uttryck för det djup, den mångfald och den potentiella styrka som präglar det globala motståndet mot företagens dominans. Men de var inte ansvariga för förhandlingarnas sammanbrott, utan detta berodde huvudsakligen på de strukturella spänningar som rådde i centrum av det nuvarande världshandelssystemet. Det främsta störande momentet i Seattle fanns mellan USA och den Europeiska Unionen (EU), eftersom båda försökte skaffa sig större utrymme för sina “egna” transnationella företag och jordbruksindustriföretag samtidigt som man försökte lugna den upprörda allmänna opinionen. En del av dessa meningsskiljaktigheter kommer att övervinnas, som t ex skedde på mötet i Montreal i januari, där man utarbetade ett “biosäkerhetsavtal” om internationell handel med genmodifierade organismer (GMO). Andra källor till friktion kommer att bli svårare att undanröja.

Om vi verkligen menar allvar med att omvandla världshandelns struktur, kan vi dock inte förvänta oss att existerande handelsblock, skiftande politiska allianser eller förespråkare för en tvivelaktig “tredje väg” skall göra jobbet åt oss. President Clintons godkännande av en bestämmelse om fackliga rättigheter i WTO måste ses samtidigt som den amerikanska regeringens fortsatta vägran att ratificera och tillämpa ILOs huvudkonventioner om föreningsfrihet och kollektivförhandlingar. I en rapport, som nyligen publicerades av FFI, betecknades kränkningar av dessa rättigheter i USA som “mycket omfattande, ständigt pågående och förskräckliga”. EU främjar, trots att man nyligen förordat “mångfunktionalitet” (ett begrepp som vi stödjer), fortfarande att småbrukare och producenter på landsbygden får sin existens omintetgjord genom EUs massiva exportstöd. Detsamma gör USA, där småbrukare har blivit en utrotningshotad art.

Seattle belyste det skamliga sätt på vilket u-länderna mariginaliseras i en organisation, som påstår sig representera samsyn bland de internationella medlemmarna. Samtidigt som vi stödjer u-ländernas krav på att få ett slut på utslagningen och för jämlika rättigheter vid förhandlingsbordet, måste vi fortsätta att avslöja och kritisera hållningen hos de regeringar, vars motstånd mot en socialklausul döljer en “komparativ fördel” grundad på förtryck, slav- och barnarbete. Indiens regering, som offentligt fortsätter sin kampanj mot införandet av fackliga rättigheter i WTO, visade den grymma verkligheten bakom denna ideologiska hållning, när man nyligen arresterade hundratals fackföreningsmedlemmar och använde väpnade styrkor för att krossa strejker bland hamn- och kraftarbetare som försökte få till stånd ett moratorium mot privatiseringar. Frågan är inte, som en del regeringar och frivilligorganisationer försöker få oss att tro, en konflikt mellan “nord” och “syd”. Den är hur man skall kunna försvara demokratiska och fackliga rättigheter för arbetstagare på båda sidor om utvecklingsskiljelinjen från en globaliseringsprocess som undergräver dessa rättigheter, samtidigt som den får förödande följder för levnads- och arbetsvillkor, den offentliga sektorn och miljön världen över.

WTOs mandat att avskaffa “ickehandelshinder” grundar sig på det grundläggande kravet, som man ärvt från GATT, att från regleringen utesluta “produktionsprocesser och metoder” (PPM), bl a de sociala och miljömässiga villkor som gäller när man framställer råvaror och tjänster och sedan träder in i den internationella handeln. För WTO är en banan, när den väl har tagit sig över nationella gränser, likadan som alla andra bananer. Den kan inte särskiljas från andra bananer, även om de arbetare som framställde den har fått sin fackförening krossad av dödspatruller eller rutinmässigt har utsatts för dödliga pesticider som är förbjudna i tillverkningslandet. En leksak är en leksak och inget land får “diskriminera” dess import, p g a att den har framställts av kvinnliga arbetstagare som utsätts för regelbundna graviditetstest och hålls inlåsta i brandfarliga dödsfällor som vaktas av privata arméer.

Genom att man förvandlar alla varor och tjänster till råvaror som man kan handla med genom att PPM utesluts, kan WTO som handelshinder undanröja lagar som är avsedda att skydda arbetstagarnas och konsumenternas hälsa, den offentliga sektorn, miljön och livsmedelssäkerheten, samtidigt som man gör det lättare för företagen att tillskansa sig naturresurser – ibland t o m genetiska resurser – som behöver skydd för det allmänna bästa, inte kommersialisering.
Fackföreningsrörelsens grundläggande uppgift har alltid varit att reglera produktionsförloppen och metoderna genom kollektiv organisering och kollektivförhandlingar. Hela det civila samhällets struktur vilar på denna grundval. Den utsätts nu för direktangrepp från WTO, som håller på att avveckla de lager av reglering och socialt och miljömässigt försvar som det civila samhället mödosamt har byggt upp under mer än ett århundrade.

Vi kommer inte att kunna förändra WTO genom att anta dess språkbruk eller försöka uppnå mindre ändringar av dess stadgar. “Sidoavtal” om fackliga rättigheter och miljön lades till det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) för att försöka övertyga en skeptisk allmänhet. Dessa sidoavtal lyckades inte stoppa den allmänna urholkningen av fackets förhandlingsmakt och fackliga rättigheter och den ytterligare spridningen av farliga, förorenande arbetsplatser från de gränsområden de tidigare höll sig i. Sedan NAFTA infördes har dessutom mexikanska arbetstagare och bönder upplevt en kraftigt sänkt levnadsstandard, samtidigt som amerikanska och kanadensiska arbetstagare fortfarande väntar på att fördelarna med “frihandel” skall tränga ner till dem.

Det faktum att den internationella arbetarrörelsen och en hel rad frivilligorganisationer förenades i Seattle kring en gemensam plattform som gick ut på att minska företagens makt gav en försmak av den typ av globala allianser som vi behöver för att driva igenom vår vision av den globala ekonomin. Arbetarrörelsen har aldrig varit för “frihandel” som ett mål i sig självt, utan för handel som höjer levnadsstandarden och främjar hållbar utveckling och demokratiska rättigheter för alla. Utmaningen består nu i att gå längre än protester och ta itu med den svårare uppgiften att utarbeta nya internationella ramar för att se till att mänskliga behov går före företagens aptit.
Framför allt måste man finna mekanismer för att bestraffa företag som bryter mot ILOs huvudkonventioner. ILOs mandat gör det idag endast möjligt att vidta åtgärder mot medlemsstater. Pinochet-affären och de internationella brottsdomstolarna för f d Jugoslavien och Rwanda har visat att statsöverhuvud inte står över internationell rätt. Borde företagen inte göras direkt ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna?

Vi behöver en “handel som grundar sig på regler”, men inte WTOs nuvarande regler, som i sin grund går ut på att skydda de transnationella företagen från effektiv reglering. Jordbruk, särskilt frågor som gäller livsmedelssäkerhet och livsviktiga offentliga tjänster, som sjukvård och utbildning, måste bli “WTO-fria områden”. De principer och regler som gäller för en global ekonomi inriktad på mänskliga behov, måste i sista hand inte bara omfatta ILOs huvudkonventioner utan de andra internationella överenskommelser som bidrog till det civila, globala samhällets framväxt ur spillrorna efter fascism och världskrig: den universella deklarationen om mänskliga rättigheter, avtalen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om medborgerliga och politiska rättigheter samt de multilaterala avtalen om miljön, bland annat. Dessa rättigheter måste erkännas och efterlevas om den globala solidariteten skall gå före global exploatering.