IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
GMO:erna och WTO: till försvar för ett förbud som slopas
Upplagd på IULs hemsida den 02-Jul-2004Skicka denna artikel till en vÅ n.
I maj i fjol lämnade USA (med uppbackning från Argentina, Kanada och en kortlivad ”koalition av frivilliga”) in ett formellt klagomål till WTO mot EU:s vägran att sedan 1998 tillåta nya genmodifierade produkter. Enligt klagomålet är detta ”i praktiken ett förbud” och ett brott mot WTO-bestämmelserna i avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder (SPS-avtalet) samt avtalet om tekniska handelshinder (TBT-avtalet). Till sitt försvar förnekade EU inledningsvis att något förbud existerade och hävdade att EU:s riskbedömning var i linje med WTO-bestämmelserna.
Att försvara GMO-restriktioner med hänvisning till WTO-kompatibilitet är riskabelt. WTO:s regelverk – till exempel SPS- och TBT-avtalen – är skrivet för att stärka företagens makt, och EU:s egna transnationella jordbruks- och livsmedelsjättar har haft en enorm nytta av det. Bestämmelserna kom inte till av en slump. Förbudet är sårbart om man granskar det utifrån WTO:s regelverk som ju förbjuder diskriminering mot ”likartade produkter” och ”orimliga dröjsmål” i beviljandet av nya produkters rörlighet över nationsgränser.
Inför hotet av handelssanktioner i mångmiljonklassen har EU tvingats se sig om efter nya argument. EU:s första skriftliga inlaga i fallet – daterad 17 maj – markerar därför en viktig förändring jämfört med den tidigare ståndpunkten.
Inlagan är motsägelsefull eftersom EU-kommissionen på en och samma gång är under tryck från USA:s regering (i dess roll av industrijordbrukets handgångne man), Europas konsumenter (som säger nej till GMO:er) och de egna europeiska bioteknikföretagen (som konsekvent försökt försvaga förbudet). Istället för att försvara förbudet hävdar EU fortfarande att vägran att bevilja GMO-ansökningar överensstämde med andan i tillämpliga WTO-bestämmelser och rättspraxis, men kanske inte alltid helt bokstavstroget. Det fanns aldrig något officiellt förbud vare sig i praktiken eller juridiken, hävdas det i inlagan, så klagomålet riktar in sig på ett inbillat mål. Uttryckliga GMO-förbud i andra länder anförs i inlagan som bevis för EU:s måttfullhet och besinning. Det finns de som är mycket värre, vill EU säga, så lämna oss i fred.
Eftersom facket inte medverkade i inlageprocessen – en allvarlig brist med tanke på GMO:ernas direkta konsekvenser för lant- och livsmedelsarbetarna – är dokumentationen ofullständig och selektiv. I avsnitt 4(a) om ”Effekter på människors hälsa” nämns till exempel inget om konsekvenserna för arbetsmiljön av den ökade användningen av jordbrukskemikalier som följt i spåren på bekämpningsmedelsresistenta GMO:er. Och naturligtvis diskuteras inte det sociala hot som utgörs av GMO:erna och deras roll som bärare av företagsmakt, för den diskussionen ryms helt enkelt inom ramarna för WTO.
Det nya och viktiga i EU-inlagan är att ”det råder allvarliga tvivel om huruvida WTO är rätt internationellt forum för att lösa alla de GMO-problem som kärandena anfört i de föreliggande fallen. Europeiska Unionen kan bara beklaga att kärandena valt att inleda ett tvisteförfarande utifrån felaktiga premisser, istället för att främja internationellt samarbete som ett sätt att bygga ett trovärdigt internationellt ramverk för GMO-frågans hantering.”
Det är en insikt som ger diskussionen ett fundamentalt nytt innehåll. Vi instämmer: det är inte i WTO som legitimiteten och lagenligheten i ett lands beslut att utnyttja rätten att avstå från GMO:er ska avgöras. Den internationella människorätten är det internationella ramverk som skyddar mot GMO:ernas tyranni. EU kallar det ”internationellt samarbete”. Vi kallar det ”rättighetsbaserad multilateralism” och har fäst uppmärksamheten på ILO-konventionernas och de multilaterala miljöavtalens betydelse i sammanhanget.*
Kärnfrågan är inte WTO-kompatibiliteten, utan om människorätten ska ges företräde framför de globala handelsreglerna istället för att alltid ge WTO sista ordet. I inlagan hävdar EU att ”det inte är WTO-avtalets funktion att övertrumfa alla andra tillämpliga internationella lagbestämmelser som tillåter – eller rent av föreskriver – ett eftertänksamt och försiktigt tillvägagångssätt.” Exakt det är en av WTO-avtalets viktigaste funktioner. Om EU nu får upp ögonen för detta är det positivt.
Vi håller med EU om att Cartagena-protokollet om biosäkerhet till FN-konventionen om biologisk mångfald – som i inlagan helt korrekt beskrivs som ”det första internationella juridiskt bindande avtalet om handel med genetiskt modifierade organismer – är rätt verktyg för GMO-frågans hantering. Biosäkerhetsprotokollet ger stöd för att med hjälp av internationell lag säga nej till GMO-import och utsättning av GMO:er i miljön. Men eftersom det baserar sig på försiktighetsprincipen kan det bara tillämpas i strid mot WTO. Kärnfrågan för facket är nu hur vi effektivt ska använda protokollet för att föra den egna saken framåt i den här tvisten.
Även om protokollet undertecknats av EU (men inte av USA, Kanada och Argentina) är det inte starkare än de nationella lagar och riktlinjer som behövs för dess tillämpning. Det är på denna mark de europeiska facken nu måste ingripa.
Enligt biosäkerhetsprotokollet ska en granskningskommitté utses av de länder som undertecknat protokollet. Granskningskommittén ska kontrollera biosäkerhetsprotokollets tillämpning, undersöka åsidosättanden av protokollets regler och lösa tvister. Livsmedelsfacken måste kräva att få medverka i inrättandet av kommittén och aktivt delta i dess arbete. Vem har bättre möjligheter att utföra kontrollfunktionen än de fackföreningar som direkt deltar i transporterna, odlingen och förädlingen av livsmedlen?
Enligt biosäkerhetsprotokollet ska dessutom ett omfattande regelverk för ansvar och skadestånd inrättas, som bland annat omfattar ersättning för förlust eller skada vållad av GMO-smitta. En massiv GMO-smitta är redan faktum, inte en teoretisk möjlighet. Eftersom företagen vet att GMO-smitta genom transport, odling och förädling är oundviklig, har hotet om ekonomiskt skadeståndsansvar avskräckt från GMO-kommersialisering i Storbritannien och andra länder. Strikta ansvarsregler måste omedelbart utarbetas på Europanivå – innan WTO inför sina egna sanktioner mot legitima försök att försvara försiktighetsprincipen. Också här har facket viktiga intressen att bevaka och anledning att delta på samtliga nivåer.
EU:s de facto-förbud upphörde 19 maj när EU-kommissionen godkände konservimport av Syngentas genmodifierade sockermajs. Producenter av GMO-utsäde är de första att tjäna på det här kryphålet och står redan på kö med sina tillståndsansökningar. EU både avancerar och retirerar på samma gång. Att EU tvekar att ta konsekvenserna av sin egen inlaga får inte leda till att fackföreningsrörelsen och dess allierade avskräcks från att göra det. Genom att ifrågasätta WTO:s legitimitet som domare i tvister om grundläggande rättigheter har EU gett klarsignal för insatser som når bortom det begränsade målet att avvärja WTO-sanktioner. Vi måste utnyttja tillfället och slåss för ett GMO-förbud värt namnet.
------------------------------------
*Vi presenterar våra argument i en IUL-uppsats från april 2004: Mot ett rättighetsbaserat multilateralt globalt livsmedelssystem. Uppsatsen kan laddas ner från vår hemsida på http://www.iuf.org.uk/images/documents/rightsbasedmultilateralism-s.pdf