Kärnfrågan gällde upptagandet av centrala arbetsrättsnormer i WTOs regler och förfaranden, och härvidlag ”bekräftade” ministerdeklarationen bara på nytt det tvetydiga uttalande från Singapore-konferensen 1996 och ”noterade” det ”arbete som var på gång” hos ILO. Med andra ord har arbetstagarnas rätt att försvara sig genom att organisera sig kollektivt ännu inte getts någon plats i det regelverk som styr världshandeln. Kinas medlemskap i WTO – som till syvende och sist kommer att betraktas som den viktigaste händelsen i Doha – är en bister påminnelse om att WTO inte enbart håller tyst i denna fråga. Kinas inträde kan inte ses som annat än en positiv bekräftelse på att WTOs medlemsstater har en obegränsad rätt att förtrycka arbetstagare och upphöja fackföreningsfientliga åtgärder till nationell policy.

Konferensens deklaration om immateriella rättigheter och den globala AIDS- och folkhälsokrisen är i stort sett bara en formalisering av befintlig praxis och medger att världens fattigaste länder och de som saknar läkemedelstillverkning inte har något att vinna på den. Avsnittet om handeln och miljön (som syftar till att ”förbättra det ömsesidiga samspelet mellan handel och miljö”) uppmanar till förhandlingar om att ”sänka eller, i förekommande fall, avskaffa tullavgifter och andra handelshinder rörande miljöprodukter och miljötjänster” – vilket alltså innebär att naturresurser ska auktioneras bort till högstbjudande företag. Avsnitten om handeln och investeringarna uppmuntrar till en förändring i riktning mot ett heltäckande fördrag – liknande det havererade MAI-avtalet – om rättigheter för multinationella investerare inom WTO. Och de vaga uttalandena om minskade exportsubventioner för lantbruket saknar både konkreta åtaganden och specifika tidsramar.

WTO beskriver den nya förhandlingsrundan om handel i Doha som ”bred och balanserad”. Det är svårt att hävda något annat, åtminstone vad avser en bred och balanserad tillväxt av företagens makt på bekostnad av de demokratiska och fackliga rättigheterna. Priset som måste betalas för att de transnationella investerarna ska få dessa fördelar är att länder avsäger sig rätten till demokratisk kontroll över sina utvecklingsmodeller och livsmedelsresurser, och att människor avstår från rätten till mat och medicin och avsvär sig rätten att skydda miljön från plundrande företag.
Trots pratet om ”tuffa kompromisser” har konferensen i Doha lett till betydande framgångar för företagen och nästan inga för oss. Om vi överhuvudtaget vunnit minsta millimeter på vägen mot en bättre framtid så är det i så fall i ministerdeklarationens 31a paragraf, som samtycker till förhandlingar i den kommande handelsrundan om ”förhållandet mellan befintliga WTO-regler och specifika handelsvillkor som anges i multilaterala miljöavtal (MEA).” Med andra ord är det alltså under vissa förhållanden tänkbart att internationella miljöavtal kan komma att överordnas det regelverk som styr den globala handeln.

Men det finns ingen anledning att sätta gränsen för det allmänna bästa just vid miljön. Ska till exempel inte också arbetsmiljön vara säker och konsumenterna skyddas? Eller arbetstagarna ha rätt till oberoende fackföreningar? Och bör det inte vara en rättighet att sköta miljömässiga och genetiska resurser och den offentliga servicen på det sätt som är bäst för de flesta? Bör inte också allt det här vara överordnat WTOs regelverk? Den globala handeln måste med andra ord regleras utifrån samhällsintresset som helhet. Och det betyder att hela den internationella arbetarrörelsen måste mobilisera för en långdragen kamp och ifrågasätta legitimiteten hos de regler och institutioner som för tillfället styr världshandeln – och sedan genomföra ett program som är vårt eget.