IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över

Mjölkpulverspåret från Europa till Dominikanska republiken

Arla Foods bildades 2000 när danska MD Foods gick samman med svenska Arla. Det är Europas största mejeriföretag, med en årsomsättning på drygt fem miljarder euro och huvudkontor i Danmark. Arla är ett kooperativ som ägs av svenska och danska mjölkbönder, med dotterföretag utanför Europa i Mellanöstern, Asien och Nord- och Sydamerika.

Arlas dumpning av mjölkpulver utomlands (som möjliggörs av EU:s exportsubventioner) och dess konsekvenser för bönder och arbetare (bland annat IUL-medlemmar) i exportländerna har nyligen granskats i Svenska Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål och Medel. I aprilnumret följer tidningens reporter Gunnar Brulin spåren efter Arla Foods mjölkpulver till Dominikanska republiken och tillbaks till företagets huvudkontor i Danmark. Versionen som följer är något redigerad.

* * * * *
I Vimmerby och Visby kommer Arla Foods två nya mjölkpulverfabriker att stå klara vid årsskiftet. Nya välbehövda jobb skapas, men också frågor om var och hur pulvret ska säljas. mål&medel har följt det omdiskuterade mjölkpulvret Milex över Atlanten till Dominikanska republiken för att se vad som händer när det dimper ner på den fattiga karibiska ön. Arla Foods säger nu att man är beredd att engagera sig lokalt i Karibien.

På hyllorna i den nybyggda stormarknaden i San Francisco de Macorís står alla pulvermärkena: Milex, Alaska, Nido, Nutra, Ultra Milk, Anchor och så vidare. Det finns hur många mjölkpulvermärken som helst, valfrihet kan tyckas, men i verkligheten är det inte så. Bakom märkena finns bara några få riktigt stora transnationella företag.

Bernabel Matos går längs med hyllan och pekar och förklarar:

Milex, det är Arla Foods, det är störst, det kommer från Danmark. Nido är Nestlés märke. Numera hämtar Nestlé sin mjölk från Argentina, men tidigare var den inhemsk. Vi gjorde pulvret här i San Francisco de Macorís.

Bernabel är ordförande för Nestlé-facket, Sitracodal. Han är mycket energisk. och är besatt av mjölkproduktion, eller rättare sagt av orättvisorna bakom den. Några länder, det rika EU och USA, har råd att skydda sin egen produktion, medan andra länderna, de fattiga, inte har det.

Det är i sig orättvist. Men dessutom konkurrerar de rika ländernas företag, i detta fall Arla Foods, på ett ojust sätt ut den inhemska produktionen. Det svensk-danska mejeriföretaget får exportbidrag för att sälja sitt mjölköverskottet i Dominikanska republiken. Dumpning kallas det.

Bernabel är med rätta upprörd över denna dumping. För två år sedan drabbade hans arbetskamrater av den. Nestlé beslutade att lägga ner sin mjölkpulvertillverkning i fabriken i San Francisco de Macorís. Det innebar en kraftig minskning av mjölkinvägningen. 28 mjölkbönder gick miste om sin möjlighet att leverera mjölk och 20 arbetare – medlemmar i hans fackförening – förlorade sina jobb. I ett land som Dominikanska republiken är det en mänsklig katastrof.

Anchor tillverkas av Fonterra, fortsätter Bernabel, gående längs med hyllan. Det är nyzeeländskt pulver. Det säljs också av Nestlé.

Fonterra ingick för något år sedan ett samarbetsavtal med Nestlé om försäljning av mjölkbaserade drycker i Nord-, Mellan- och Sydamerika och därefter var mjölkpulvertillverkningen i San Francisco de Macorís körd. Den passade inte längre in. Den gick inte att rädda. Importen var billigare.

Vi åker in till stan, till Nestlé-fackets lokaler. Det är välorganiserat och har den nödvändigaste utrustningen, en dator med Internetuppkoppling, som ger möjlighet att läsa nyheter och kommunicera. För Nestlé-facket är IULs regionala organisation för Latinamerika, ReL-UITA, viktig.


Bernabel Matos, ordförande för Sitracodal

På ReL-UITA:s hemsidan på nätet får de tillgång till information om vad som händer inom de transnationella företagen I Latinamerika och globalt. Bernabel har själv skrivit artiklar som publicerats om den lokala mjölkproduktionen och hur den drabbats av importen.

För oss, säger Bernabel, ger livsmedelsarbetarnas fackliga international det starkaste stödet. Vi kan få mer styrka genom den än genom vårt eget nationella fack, som fortfarande, tyvärr, är väldigt splittrat.

Sekreteraren i Nestlé-facket, Samuel Santana, ansluter efter arbetsdagens slut. Han är maskinoperatör och berättar att fabriken byggdes för 34 år sedan. Facket har funnits i 32 år. 150 personer jobbar i fabriken, 120 är med i facket. De 30 som inte är med är tjänstemän som enligt dominikansk lag inte får vara organiserade. Med andra ord en hundraprocentig anslutning. Det är de med rätta stolta över.

mål&medel har skrivit om Arla Foods mjölkdumpning i tidigare nummer, om hur tusentals småbönder blivit utkonkurrerade. Det har inte varit olagligt, men uppenbarligen omoraliskt, även om Arla Foods-ledning inte velat erkänna det. Arla Foods ledning har också svårt att erkänna att den uppmärksamhet som dumpningen fått i Sverige, Danmark och Dominikanska republiken varit betydelsefull för deras beslut att engagera sig lokalt i landet.

Arla Foods koncernråd har – på uppdrag av livsmedelsarbetarnas fackliga international IUL i Genève – ställt frågor till Arla Foods ledning om deras handlande. Dessutom har Livs och LO-TCO:s biståndsnämnd gett fackligt bistånd till dominikanska livsmedelsarbetarnas federation Fentihabeta för att denna ska kunna ordna studiecirklar och i praktiken hålla koll på Arla Foods ledning, så att den håller sitt löfte, engagerar sig lokalt, genom att antingen bygga ett eget mejeri eller köpa italienska Parmalats fabrik.

Dominikanska republiken är ett land i ekonomisk kris. Valutan faller månad för månad, dag för dag, mot dollarn. Så har det varit under ett år. Det finns ständiga elavbrott, brist på bränsle, inte pengar att köpa importerade varor för. Köpkraften går förlorad.

Så visst finns en framtid, även om det ser mörkt ut just nu.
Den sittande regeringen kan med rätta beskyllas för mycket av kaoset, och den kommer förmodligen att bli bortröstad i valet i maj, men den har ändå försökt göra några bra saker, menar Bernabel. En är lagen om allmän sjukförsäkring som ännu inte trätt i kraft, eftersom staten fortfarande saknar pengar för att uppfylla den.

En annan bra reform är lagen om mjölkreglering. Ett nationellt råd, Conaleche, har skapats för reglering och utveckling av mejeriindustrin. Målet är att minska landets import av bland annat mjölpulver. En automatisk mekanism ska stötta priset på inhemsk mjölk för att garantera att mjölkproducenterna får en minimiinkomst.

Men inte heller denna reform har varit möjlig att genomföra. Det ekonomiska kaoset har lett till ökade kostnader för mejerierna. De två stora, Rica och Parmalat, har inte kunnat, alternativt vägrat, betala de priser som mjölkbönderna enligt lagen ska ha.

En av orsakerna till de inhemska mejeriernas dåliga betalningsförmåga är också konkurrensen från den av EU subventionerade mjölkpulverimporten. Situationen är absurd. Med ena handen har EU gett pengar till ett storstilat lantbruksprojekt, Prolino, som syftar till att öka den inhemska mjölkproduktionen. Med den andra handen har EU gett Arla Foods och andra mejeriföretag pengar till exportbidrag som konkurrerar ut samma produktion. Mjölkproduktionen har fallit ner i en allt djupare svacka. Det är inte längre bara småbönder som slås ut, utan också stora.

En riktigt stor producent som sålt korna är Cesáere Conteras. Han hade 600 kor och ett 40-tal anställda, men kunde inte få lönsamhet i företaget. Efter 50 år som mjölkproducent la han av och sa upp sina anställda och det är, säger han, nästan kriminellt i ett land som Dominikanska republiken som har en sådan brist på arbetstillfällen. "Det är det svåraste beslut jag tagit", säger han, "men jag hade inget val. Jag kan inte driva ett företag som går med förlust."

Som en protest mot den svåra situationen har Joselín Rodriguez Conde, en annan stor mjölkproducent i San Francisco de Macorís, valt att gå förbi mejerierna som betalar så dåligt och istället sälja och distribuera direkt till konsumenterna. Det är färsk opastöriserad mjölk som bara kylts ner.

Med fyra små pick-up-lastbilar hämtas mjölken från hans ”Finca Sandiego” och körs in till staden. Den levereras morgon och kväll på fasta tider och platser. På en skylt står att mjölken ska värmas innan den dricks, vilket är viktigt för att undvika till exempel tbc-smitta. Denna färska mjölk är mycket billigare än pulvermjölken och det är den som de fattiga under den ekonomiska krisen har råd att köpa.

Vi lämnar San Francisco Macorís och åker tillbaka till Santo Domingo. Vägen kantas av risfält. Ris är dyrt och importeras numera, produktionen har gått i stå. Det gäller också kaffet som drabbats av missväxt. Fortfartfarande är emellertid frukt en framgångsrik exportvara.

I en av förorterna ligger importfirman Mejia Acala som importerar Arla Foods mjölkpulver Milex. Det är en stor lagerbyggnad.

Ballardo Mejia, vice vd och son till firmans grundare, säger att under de bästa förhållanden har landets mjölkproduktionen aldrig nått upp till mer än 350 miljoner liter per år. Det räcker bara till 20 procent av landets befolkning. De andra 80 procent behöver också mjölk.

Om inte vi och Nestlé och andra företag importerade, vore det fruktansvärt, för detta land är varmt, detta land kan inte producera den mjölk som befolkningen behöver.

Han försvarar importen. Han menar att stödet till en europeisk ko är bra och kan ses som u-hjälp. Den dominikanska staten lägger på 20 procent i skatt och får en välbehövlig inkomst.

Dessutom, säger han, har jag en god nyhet att berätta. Arla Foods och vårt företag, Mejia Arcala, ska bilda ett joint-venture, för att etablera ett mejeri som köper mjölk av bönderna. Vi gör det för att säkerställa vår försäljning här i Dominikanska republiken och för att utveckla de dominikanska mjölkproducenterna så att de blir lika effektiva som svenska och danska. Det kan du skriva i Sverige, säger han och ler brett.

Mitt inne i Santo Domingo på det stora mässområdet ligger det statliga mjölkrådet, Conaleche. Direktören David Cueto bekräftar att Arla Foods och Mejia Acals ska etablera sig i landet med egen produktion.

Han har själv varit i Danmark och talat med Arla Foods ledning och sagt att han tycker att Arla Foods bör lägga produktion i landet, och inte bara exportera mjölkpulver. Det dansk-svenska märket, Milex, är störst på marknaden, och detta märke skulle även de dominikanska mjölkproducenterna behöva använda.


Han bekräftar att importen är nödvändig då landet är långt ifrån självförsörjande på mjölk. Men han anser också att det är ett problem, eftersom det undergräver den egna produktionen.

Varje folk måste ha sin egen livsmedelsförsörjning garanterad i sitt land, säger han. Dominikanska republiken måste på sikt kunna producera sin egen mjölk.

Vi behöver exportbidrag och ett mjölköverskott i Europa. Annars blir vi tvungna att importera mjölk under delar av året, säger Jais Valeur, vd för Arla Foods Ingredients. Han vill inte kalla företagets försäljning av mjölkpulver till Dominikanska republiken för dumpning. Dumpning är när man kommer in på en marknad och säljer och sedan drar sig ur, hävdar han och säger att Arla Foods har ett 50-årigt långt engagemang.

Vissa länder har naturliga förutsättningar för att producera mjölk. Det har inte vi i Europa. Vill vi ha en mjölkproduktion som är så stor att vi klarar oss utan import måste vi ha ett visst överskott. Vi vill också ha ett miljömässigt uthålligt jordbruk. Då blir det dyrare och då är vi mer beroende av subventioner för att sälja vårt överskott. Men vi har kvoter och vi minskar vår produktion. Vi tar ett stort ansvar, mycket större än det USA tagit. Den dominikanska regeringen kommer att öka importen med ytterligare åtta procent från USA.

Vad skulle hända om EU:s exportbidrag och andra stöd togs bort?

Länder med naturliga förutsättningar för export, som Nya Zeeland och Argentina, skulle då ta över. För Arla Foods del skulle det innebära att vi minskade vår produktion av mjölkpulver i Danmark och Sverige och istället hämtade vårt pulver från vårt mejeri i Argentina. För Dominikanska republiken skulle det inte innebära någon skillnad, men för svenskar och danskar skulle det innebära minskad mjölkproduktion och färre mejerijobb.

Kan ni inte göra något annat av överskottet? Utveckla nya produkter?

Det jobbar vi på för fullt.

Hur kommer det sig att Arla Foods nu, efter 50 år, engagerar sig i Dominikanska republiken och startar egen mejeriverksamhet?

Det beror inte på den debatt som varit i media. Vi har länge tittat på en möjlighet att bilda ett joint-venture med vårt importföretag, Mejia Arcala. Arla Foods har behov av att vara långsiktigt i sin exportpolitik, för många EU-bidrag kommer att reduceras eller helt tas bort under de närmaste tre åren.

Kommer ni att köpa italienska Parmalats fabrik eller bygga ett nytt mejeri?

Vi överväger båda alternativen. Det kommer att bli frågan om produktion av UHT-mjölk. Någon förutsättning för att göra mjölkpulver finns inte. Mjölkproduktionen i Dominikanska republiken är allt för liten. Det kommer att bli ett nära samarbete med de inhemska mjölkleverantörerna, men inte i form av en kooperation.