IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Fria fackföreningar i Vitryssland och kampen för demokrati
Upplagd på IULs hemsida den 02-Sep-2004Skicka denna artikel till en vÅ n.
För 15 år sedan, i juli 1989, skakades Sovjet av en rad gruvarbetarstrejker. I den strejkvågen sjösattes den fria fackföreningsrörelsen i Sovjet och Vitryssland. Aktionerna kulminerade våren 1991 med att etthundratusen demonstranter samlades på torget i Minsk och krävde grundläggande ekonomiska och politiska förändringar. Strejkkommittéer organiserades på många industriföretag och blev grunden till ett demokratiskt fack som stod fritt från den officiella vitryska fackliga centralorganisationen FPB (Federatsija Profsouzov Belarusi). En del av kommittéerna – främst på bil-, jordbruksmaskin- och radio- och elektronikfabriker – stannade kvar i FPB men tog tillbaks medlemsmakten över de lokala fackklubbarna i ett försök att reformera FPB inifrån.
Men myndigheterna insåg att ett fritt fack var ett hot mot deras makt och bestämde sig för att behålla den statliga kontrollen över FPB. Leonid Kozik – en av Lukasjenkos närmaste män – tillsattes som ordförande för FPB på en "extraordinarie kongress" 2002
(läs bakgrunden här). Han utnyttjade sin ställning till att göra sig av med alla fackliga ledare som förespråkade självständighet gentemot statsmakten. Med manipulationer och påtryckningar tvingades de oberoende ledarna för viktiga branschförbund – industrijordbruksfacket, som på den tiden var IUL-anslutet, jordbruksmaskinfacket och radio- och elektronikfacket – lämna sina uppdrag, ett öde som de delade med Minskregionens kulturarbetarfack. FPB och dess tidningar ställdes under total statlig kontroll. Kozik meddelade att FPB skulle gå i spetsen för en landsomfattande folkomröstning för en tredje presidentperiod för Lukasjenko.
Idag finns därför två fackliga centralorganisationer i Vitryssland: Lukasjenkos FPB och Vitrysslands demokratiska fackliga centralorganisation (Belaruski Kongress Demokraticheskih Profsouzov BKPD), grundat 1996 (radio- och elektronikarbetarförbundet lämnade FPB när staten tog över makten, men har ännu inte gått med i BKPD). FPB säger sig ha fyra miljoner medlemmar. BKPD:s medlemstal är cirka 10 000. Trots den stora skillnaden i numerär är det bara BKPD som kan kallas en centralorganisation som företräder och försvarar arbetarnas rättigheter.
De senaste tio åren har den vitryska statsmakten utvecklat ett auktoritärt styrelseskick som i mycket är ett vulgariserat och förgrovat arv från sovjetsystemet. Staten utövar en nästan total kontroll över landets ekonomi och monopoliserar massmedierna. Presidenten har en absolut makt som dominerar lagstiftning och rättsväsende.
Regimen i Vitryssland har stadigt rört sig mot restriktioner och förtryck av demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, och har bland annat återgett facket rollen som statens förlängda arm för att tvinga arbetarna att ge upp kampen för sina rättigheter och intressen. Ideologiska avdelningar på företagen har återupplivats för att övervaka situationen på arbetsplatsen. Till skillnad från det tidigare systemet har individuella arbetsplatskontrakt införts på order av presidenten. Fackliga aktivister får inte sina anställningskontrakt förlängda, och arbetare utsätts för alla möjliga påtryckningar för att de ska gå med i de statliga fackföreningarna. Staten gör det omöjligt att registrera fria fackföreningar, och utan registrering får fackföreningar inte driva verksamhet. BKPD:s medlemsförbund står under konstant press. När flygledarfacket anslöt sig till BKPD tvingade myndigheterna först medlemmarna att lämna organisationen, och sedan upplöste man den officiellt i augusti 2003. Under det senaste året har BKPD två gånger berövats sina lokaler och därmed också sin juridiska adress. En organisation som saknar juridisk adress kan olagligförklaras när som helst. BKPD:s funktionärer trakasseras och fängslas. Arbetare som vittnade om brott mot de fackliga rättigheterna inför ILO:s undersökningskommission för Vitryssland har trakasserats och i några fall sparkats.
Ändå har vi lyckats överleva. Konfronterade med en aggressiv diktaturregim kan vi inte för tillfället anta ambitiösare mål, till exempel att höja medlemstalen. Vårt huvudsakliga mål är att bevara den fria fackföreningsrörelsen. För att säkra en bas för morgondagen måste vi med alla tillgängliga resurser kämpa för att bevara vår organisation som en "ö av demokrati". Erfarenheten från andra länders arbetarorganisationer visar att förutsättningarna för en uppsnabbad utveckling av en fri fackföreningsrörelse finns tillhands när ett demokratiskt maktskifte äger rum i landet.
Lukasjenko planerar en tredje presidentperiod 2006, vilket strider mot grundlagen (och därför kräver en folkomröstning). Det är möjligt att myndigheterna försöker hålla folkomröstningen i höst, parallellt med parlamentsvalet. Vi är ingen politisk organisation och vi låter oss inte dras in direkt i politiken. Men vi tänker spela en alltmer aktiv roll i byggandet av det demokratisk vitryska civilsamhälle som är avgörande för om vi ska lyckas i vår föresats att blockera den parodiska folkomröstningen. Det finns ett starkt stöd hos en demokratisk allmän opinion för den nyligen inrättade medborgarkommittén för grundlagens försvar.
Men det blir svårt att hålla liv i den fria vitryska fackföreningsrörelsen utan solidaritet och aktivt stöd från den internationella arbetarrörelsen, vars betydelse inte kan överskattas. Den är en garant för vår existens, och vi tackar än en gång den internationella fackföreningsrörelsen för dess solidaritet med Vitrysslands arbetare. Den kan räkna med vårt stöd idag och i framtiden.