IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Vi måste agera på första maj 2004 – inga fler dödade eller skadade arbetare!
Upplagd på IULs hemsida den 28-Apr-2004Skicka denna artikel till en vÅ n.
I drygt hundra år har första maj firats av arbetarrörelsen världen över. Det är en dag när arbetare överallt visar sin solidaritet, sitt motstånd mot förtryck, och sitt gemensamma engagemang i kampen för en bättre värld. Första maj har firats i fängelseceller och i demonstrationsled. Ibland har den tryckts ner med våld. Den har urholkats och nedvärderats, sjanghajats och missbrukats av diktaturer. Vi fortsätter att fira den för den är vår dag, den dag när arbetare i alla länder hävdar sin gemenskap och sina gemensamma mål.
Idag när våra jobb och rättigheter, vår överlevnad och våra samhällen undermineras av en global företagskoncentration som aldrig varit mäktigare uppmanar vi den internationella arbetarrörelsen att ånyo använda första maj för att fira det gemensamma målet och den gemensamma kampen. Visionen som gav liv åt det första internationella första maj-firandet 1890 – en internationell kamp för lagstadgad begränsning av arbetsdagens längd – är lika aktuell idag som då.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948) ger alla rätten till rättvisa arbetsförhållanden. Vi arbetar för att leva, men arbetet orsakar fortfarande dödsfall, skador och sjukdom för miljontals kvinnor och män världen över. En försiktig uppskattning ger vid handen att åtminstone 270 miljoner arbetsplatsolyckor äger rum varje år. Dagligen dör runt 3 000 arbetare till följd av dessa olyckor. Årligen rapporteras officiellt cirka 160 miljoner fall av yrkesskador och yrkessjukdomar – och mörkertalen är höga.
Lantarbetarna tillhör dem som drabbas värst med åtminstone 170 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall rapporterade av ILO. De som hjälper till att förse världen med mat löper dubbelt så stor risk att dö av sitt jobb som de som jobbar inom andra sektorer. Livsmedelsarbetarna utsätts för många olika faror och måste ofta utföra monotona uppgifter i allt högre tempo, inte sällan under riskabla förhållanden. Ändå finns ingen global olycksfalls- och dödsfallsstatistik för sektorn – vilket ger en fingervisning om hur lågt arbetsmiljön prioriteras. I många länder räknas inte ens belastnings- och förslitningsskador som yrkesskador. Arbetsplatsolyckorna och långtidssjukskrivningarna inom tjänstesektorn – till exempel hotell- och restaurangnäringen – ökar i många länder. För miljontals arbetstagare är en bra och säker arbetsmiljö lika avlägsen som den åttatimmarsdag vi började mobilisera för för mer än hundra år sedan.
De här dödsfallen, skadorna och olyckorna kan undvikas. De är inga tragedier, utan brottsliga handlingar där girigheten segrar över grundläggande rättigheter. Vi vet hur man skapar en säker arbetsmiljö. Vi vet vilka maskiner som är farliga och vad som krävs för att hantera dem säkert. Vi vet vilka kemikalier som kan vara livsfarliga, vi vet hur mycket vila som behövs för att man inte ska vara trött på jobbet, och vi vet vilka ergonomiska krav som måste uppfyllas för att undvika olyckor, stress och belastningsskador.
Vi vet också vad som händer när fast anställning ersätts med tillfälliga jobb och läggs ut på entreprenad och arbetsgivarna befrias från det juridiska ansvaret för sina anställdas hälsa. Vi vet att skador, dödsfall och miljöförstöring är en oundviklig följd när regeringar och stater inte längre ser som sin grundläggande uppgift att trygga arbetsmiljön, utan låter försumliga arbetsgivare döda utan straffpåföljd. Vi vet att kvinnor och invandrad arbetskraft är särskilt utsatta när arbetsmiljönormerna försämras i länder som tävlar om investerarnas gunst genom avregleringar eller genom att avskaffa samhällets och arbetsplatsens skyddsnät.
Framförallt vet vi att våra kroppar, hjärnor och liv sätts på spel om det inte finns någon fackförening på jobbet och arbetstagarna varken har rätten, makten eller medlen att aktivt tvinga fram en säker arbetsmiljö. I Kina – som är en favorit hos investerarna just därför att det saknas fria fackföreningar – rapporterades i fjol en nioprocentig ökning av antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Men arbetsförhållandena försämras inte bara i utvecklingsländer och länder där arbetstagarna fråntas sina rättigheter med våld. Arbetsplatsolyckorna och arbetsskadorna ökar dessutom inom många sektorer i industriländerna. Belastningsskador har blivit så vanliga att det liknar en global epidemi.
Internationella arbetsmiljönormer finns: ILO:s konventioner. Men de här normerna blir livskraftiga först när det finns en aktiv och bemyndigad facklig skyddskommitté på varje arbetsplats. Genom bitter erfarenhet har vi lärt oss att facklig närvaro kan vara en fråga om liv och död. Arbetet är säkert om facket är starkt.
Ingen arbetsplats är så liten att den inte behöver facket som en garant för arbetsmiljön. På företag med få anställda – eller där de anställda är utspridda eller isolerade – har system med regionala skyddsombud visat sig vara ett effektivt sätt att värna arbetsmiljönormerna i så skilda länder som Sverige och Sydafrika.
Säker arbetsmiljö är inte främst en teknisk fråga utan handlar om balansen mellan samhällskrafter. Vi har den kunskap som behövs för att göra arbetet säkert, men i alltför många företag och sektorer är vi alltför dåligt organiserade för att kunna omsätta den i praktiken och trotsa motståndet från arbetsgivare och medbrottsliga regeringar.
Första maj i år kan vi alla visa vårt engagemang för att det ska bli slut på dödsfallen och olyckorna på jobbet. Låt oss stödja varann i kampen för den allmänna rätten till säkert arbete på det enda sätt som är möjligt: bemyndigade arbetstagare som genom sina fackföreningar förhandlar om samtliga frågor som påverkar arbetsmiljön för anställda överallt.