IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Irak och Världsbanken: plundringen fortsätter
Upplagd på IULs hemsida den 30-Oct-2003Skicka denna artikel till en vÅ n.
De återkommande ryktena om en grundläggande politisk omorientering hos Världsbanken har igen visat sig förhastade. De som letar efter tecken på en vänligare, mildare Världsbank bör ta sig en titt på den gemensamma behovsbedömning för Irak som Världsbanken gjort tillsammans med FN och som banken nyligen publicerat på sin webbplats (www.worldbank.org).
Analysen skrevs för den internationella givarkonferensen för Irak som hölls i Madrid 23-24 oktober. Syftet är att identifiera viktiga återuppbyggnadsbehov inom olika sektorer och uppmuntra ”lämpliga” investeringar och makroekonomisk politik.
För dem som känner till bankens historia och övergripande tillvägagångssätt innehåller analysen inga överraskningar. Avsnittet om livsmedel och jordbruk är ett bra exempel. I ett land som härjas av undernäring och arbetslöshet ägnas jordbruket (som normalt sysselsätter drygt 20% av arbetskraften) futtiga tre sidor (oljan ägnas inga sidor – den luntan har redan avhandlats). Bankens ”nyckelpolicy och institutionella frågor” sammanfattas på följande vis:
”Med rätt stöd och politiska klimat skulle Iraks jordbrukssektor kunna bidra väsentligt till ekonomisk tillväxt och skapa nya jobb… Med en snabb ekonomisk liberalisering och öppna marknader är det högst sannolikt att jordbrukssektorn bidrar väsentligt till nationalinkomsten, livsmedelstryggheten och minskad fattigdom. Den nuvarande ministern har tagit de första stegen genom att sätta ett högre pris på konstgödsel för vinterskörden av vete och korn än i fjol, men samtidigt rekommenderat att spannmålspriserna ska vara närmare [d v s högre än] gränspriserna, en signal att marknaden med tiden kommer att vara den huvudsakliga drivkraften inom jordbruket. Han ska dessutom inleda omfattande politiska överläggningar om minskade livsmedelssubventioner.”
Analysen är full av hänvisningar till sociala skyddsnät, men mekanismerna nämns aldrig i klartext. För att det inte ska råda några oklarheter beträffande de viktigaste livsmedelspolitiska frågorna innehåller avsnittet ”Omedelbara behov – 2004” (”Immediate Needs – 2004”) krav på ”omedelbart” arbete på ”politiska och institutionella reformalternativ”, bland annat ”en större roll för den privata sektorn, konkurrensutsatt produktion, [samt] utfasning av subventioner.” Vad gäller ”prioriteringar på medellång sikt” fram till 2007 är målet en jordbrukssektor som ”kännetecknas av en dominerande privat sektor under fria marknadsförhållanden.”
Läsaren letar förgäves efter någon insyn i strukturerna för ägande, sysselsättning, inflöden eller marknadsföring i Iraks jordbruk. För författarna saknar det helt enkelt betydelse vem som äger jorden eller hur den bearbetas, vem som är hungrig och vem som är mätt. Det politiska receptet är detsamma alltid och överallt: priserna måste släppas fria och livsmedelssubventionerna avskaffas. Världsbanken har alltid bestämt förnekat att den drar alla över samma politiska kam. Men slutsatsen i rapportens jordbruksavsnitt är att ”Många av prioriteringarna för jordbruket återkommer i andra sektorsrekommendationer, till exempel markförvaltning, skapande av nya jobb och investeringsklimat.”
Om det här verkar bekant är det för att vi sett alltihop förut. Världsbankens jordbruksrecept har misslyckats kapitalt där de har tillämpats. Banken är inte ensam ansvarig, men livsmedelstryggheten är inte större utan mindre i världen idag efter decennier av ”den fria marknadens” patentmediciner i jordbruket. Tillämpas de i Irak kommer de att leda till svält och våld, inte demokrati och utveckling. Den ”chock och fruktan” (”shock and awe”) som USA:s militär utlovade programmeras nu in i landets livsmedelssektor.
Vems behov tillmötesgår en handbok för investerare som utger sig för att vara en ”behovsbedömning”? Investeringar sa man skulle ge jobb till de drygt 7 miljoner arbetslösa irakierna. Men amerikanska företag importerar utländsk arbetskraft för ”återuppbyggnaden” av Irak. Kellogg Brown and Root, ett dotterbolag till Halliburton – USA:s vicepresident Cheneys före detta företag – har lagt ut cateringen för de amerikanska soldaterna på entreprenad till Saudi-baserade Tamimi Company. Tamimi har 1 800 sydasiatiska anställda som lagar och serverar maten. Enligt Financial Times har det ”några dussin” irakier som städare. De anställda betalas motsvarande 3 USD per dag och får semester en gång vartannat år. Enligt en av Tamimis chefer kan företaget inte anställa irakier eftersom de är en ”säkerhetsrisk”.
Irak plundrades systematiskt under årtionden av Baath-partiets diktatur. Nu förbereds en ny systematisk institutionaliserad plundringsomgång. Paul Bremer, chefen för den civila förvaltningen, utfärdade i september beslut 39 som ger utländska investerare oinskränkt rätt att ta hem vinster och andra intäkter, omedelbart och fullständigt, och avskaffar alla restriktioner beträffande utländskt ägande utanför energisektorn.
En internationell återuppbyggnadsfond har inrättats under FN:s och Världsbankens överinseende för att uppmuntra stater som vill framstå som självständiga från USA och Storbritannien att investera i Irak. Internationell tillsyn väntas leda till bättre transparens. Världsbankens ”behovsbedömning” för Irak väcker inga stora förhoppningar om fördelar som ska komma Iraks folk till godo. USA:s kongress har börjat undersöka rapporter om att de företag med kontakter inom försvarsdepartementet som var först på plan ägnat sig åt riggade anbud och vinstplundring. Världsbankens Irak-politik måste fram i dagsljuset om en ny plundringsomgång ska kunna förhindras.