IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
Lärdomar och hummer i Cancún
Upplagd på IULs hemsida den 30-Oct-2003Skicka denna artikel till en vÅ n.
Det finns en historia från den franska revolutionens första dagar i oktober 1789. Den franska kungen Ludvig XVI och hans drottning Marie-Antoinette belägrades i kungliga slottet i Versailles av demonstranter från Paris som protesterade mot att brödpriset gått upp. Drottningen ska ha frågat sin make vad folket ville. När hon fick veta att de var hungriga och inte hade något bröd svarade hon:
– Men om de inte har bröd kan de väl äta kakor!
Vi kommer aldrig att få veta om historien verkligen är sann. Kungaparet halshöggs i alla fall ett par år senare när republiken utropades. Det var slutet för dynastin Capet, men överhetens cynismer lever vidare. Tänk till exempel på EU:s handelskommissionär Pascal Lamys kommentar på WTO-mötet i Cancún.
Medan tusentals bönder och småbrukare från Mexiko och hela världen samlades i Cancún i protest mot att deras inkomstmöjligheter förstörs talade Lamy vid en bankett vid mötets öppnande. International Herald Tribune rapporterade att ”på menyn fanns bland annat mexikansk hummer som fångats enligt strikta miljökrav och sköljdes ner med lika miljövänligt mexikanskt hibiskusvatten.” Lamy berömde maten och sa:
– Den här måltiden bevisar att det inte finns någon motsättning mellan god smak, bra miljövård och tillväxt för utvecklingsländerna.
Med andra ord kan de väl äta hummer!
Mexikos folk äter inte hummer till middag. Inte heller kan man påstå att hummer – kravmärkt eller inte – har blivit en tillväxtindustri. Samtidigt som handelsförhandlarna skryter med fördelarna med en liberalisering av handeln med jordbruksprodukter och livsmedel går mexikanska arbetstagare och bönder hungriga. I satsningen på en fullständig liberalisering av lantbruket till 2008 har den mexikanska landsbygden redan förlorat runt 2 miljoner arbetstillfällen. Subventionerat majs från USA som dumpats på marknaden 30-35% under produktionskostnaden har ödelagt den lokala produktionen. Tillsammans med NAFTA har detta pressat ner priset med 75%. Byar och hela regioner har avfolkats när utblottade bönder tvingats norrut för att söka jobb i USA. I majsens hemland bekräftade en statlig utredning nyligen att inhemska majsvarianter kontaminerats i stor skala av GMO-import från USA, trots Mexikos förbud mot plantering av genmanipulerade varianter. NAFTA håller inte bara på att slå ut majsodlingen i Mexiko utan har också gått till genetiskt angrepp mot världens viktigaste genbank för majs.
Den förvärrade fattigdomen på landsbygden har lett till att levnadsstandarden sjunkit som helhet även bland till exempel arbetare i städerna. En socialt och miljömässigt hållbar tillväxt – en som skulle kunna lyfta Mexikos folk ur fattigdomen och skänka hopp åt framtida generationer – fortsätter att vara en avlägsen dröm.
”Frihandelns” angrepp mot det mexikanska lantbruket – där Mexiko avskaffade de flesta former av inhemskt jordbruksstöd samtidigt som en WTO-kompatibel flodvåg av subventionerade exportprodukter sköljde in över gränsen mot USA – ger en åskådlig bild av den ojämlikhet WTO vill befästa i den globala handelsregimen. NAFTA var snabbare och mer långtgående, men de globala handelsförhandlingarna har sedan 1995 i huvudsak handlat om att skärpa WTO:s regelverk i linje med NAFTA. Den globala lantbrukskrisen – som drivs på av jordbrukets förvandling till storföretag och backas upp av handelssanktioner – har orsakat svält, misär och större ojämlikhet, både mellan och inom länder. Där transnationella varuhandlare och livsmedelsförädlare välkomnar sjunkande priser och nya marknadsmöjligheter upplevs krisen som ett hot mot hela deras existens av IUL:s medlemmar och miljontals fattiga bönder och andra som är beroende av lantbruket.
WTO:s historia är en historia av svek och löftesbrott. I Marrakeshöverenskommelsen 1995, ur vilken WTO föddes, förkunnades organisationens engagemang för en hållbar utveckling (Doha innebar inget nytt i det avseendet). Fattiga länder fick veta att deras oro för lantbruket skulle behandlas i kommande förhandlingsrundor. Det spektakulära sammanbrottet i Seattle följdes av löften om mer demokrati och insyn i WTO:s strukturer och förehavanden. ”Utvecklingsrundan” i Doha konstaterade att folkhälsan var viktigare än WTO:s TRIPS-avtal och verkade lova medicin till rimligt pris åt de miljontals människor i utvecklingsländer som har hiv/aids. Framtida rundor skulle introducera en gradvis utfasning av exportsubventionerna för jordbruksprodukter och slutligen avskaffa dem helt. Ett särbehandlingssystem som uppfyller fattiga länders speciella behov i världshandeln skulle konkretiseras och införas.
Inga av de här löftena har infriats. Istället gick handelsförhandlingarna i motsatt riktning. Bestämmelser för investeringar och offentlig upphandling, som skulle ge starkt utökade rättigheter åt utländska investerare samtidigt som staters förmåga att styra investeringar för det allmänna bästa kringskars, fördes upp på WTO:s dagordning som en del av ”Singaporefrågorna” 2001. Förändringar gjordes i EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) för att användas som ”förhandlingskapital” (uttrycket är Lamys) i upptakten till Cancún. Även om förändringarna är viktiga så upprätthåller de systemet med dolda exportsubventioner och vidrör inte stora områden av CAP som bidrar till förstöringen av lantbruket i många utvecklingsländer. USA fördubblade sitt statliga stöd till agribusinessen, inklusive exportsubventioner. Strax innan Cancúnmötet lämnade USA och EU in ett ”kompromissförslag” om lantbruket till förhandlingarna, som helt saknade konkreta åtaganden och undvek att beröra de mest skadliga sidorna av WTO:s jordbruksavtal. Framsteg om lantbruket knöts sedan direkt till ett godtagande av investerings- och upphandlingsbestämmelserna, trots att nästan hälften av WTO:s medlemsländer hade tillbakavisat både utkastet till ministertext och den nästan identiska andra omarbetning som lämnades in av WTO:s sekretariat under Cancúnmötet. Västafrikanska bomullsproducerande länder som kvävs under bördan av en subventionerad USA-export fick sig tillslängda en nonchalant text att förkasta eller godta i dess helhet och som inte tillmötesgick ett enda av deras krav.
Gång på gång har fattiga länder skrämts och tvingats till att skriva på avtal där de avsäger sig löftena från tidigare förhandlingar i utbyte mot vaga löften om att reparera den skada som redan skett. Det pågående bråket om TRIPS och tillgången till medicin till ett rimligt pris är ett bra exempel på detta. I Cancún upprepades det gamla mönstret. När en grupp utvecklingsländer till sist tågade ut från förhandlingarna i Cancún var det enda märkliga att det dröjde så länge innan det skedde.
Framväxten av vad som vid första påseende ser ut som en sammanhängande opposition mot den skriande ojämlikheten i WTO-regimen – och som personifieras av G21-gruppens länder med Brasilien, Sydafrika, Kina och Indien i spetsen – har uppfattats som en vändpunkt av både stater och frivilligorganisationer. En facklig analys måste bygga på en mer noggrann bedömning.
Vi motsätter oss utvidgningen av en global handelsregim som underminerar demokratiska och fackliga rättigheter och förvärrar redan befästa globala orättvisor. För lantbrukets del var det enda som erbjöds i Cancún utvidgningen av ett handelssystem som ödelägger levnads- och arbetsförhållandena för lantarbetare och undergräver livsmedelstryggheten. Ur det perspektivet välkomnar vi att den fortsatta ”utvecklingen” mot ett bolagiserat lantbruk tillfälligt stoppats, eftersom det ger oss andrum att organisera och utforma vår egen strategi. Men en gynnsam utveckling på det taktiska planet får inte förväxlas med strategisk framgång. De rådande förhållandena är oacceptabla och företagsagendan är fortfarande på frammarsch både inom och utom WTO i form av de bilaterala och regionala handels- och investeringsavtal som USA och EU aggressivt försöker driva igenom.
Det är viktigt att peka på gränserna för WTO:s interna sammanbrott i Cancún, för många av G21-länderna försöker i praktiken skaffa större manöverutrymme för att införa sin egen version av ett exportorienterat företagslantbruk som står i strid med rättigheterna för dem som arbetar inom den egna livsmedels- och lantbrukssektorn och ytterligare undergräver den egna befolkningens rätt till livsmedelstrygghet. Frågan om ”marknadstillträde” som polariserade Cancún är ofta ett slagord som döljer inhemska lantbrukseliters strävan att berika sig genom att urholka eller kränka rättigheterna för lantarbetare, bönder och småbrukare.
Vi måste också tillbakavisa G21-gruppens anspråk – så som det till exempel uttrycks av den kinesiska handelsrepresentanten i Cancún – på att företräda drygt 60% av världens lantarbetare och bönder. Ingen i G21-gruppen kan sägas företräda arbetstagare, och vi har verkligen ingen gemensam dagordning. Vår dagordning sammanfaller till exempel inte med den pakistanska regeringens, som idag använder sin armé för att genomföra massvräkningar av bönder för att bereda väg för utbyggnaden av plantager som ägs av militären och deras kumpaner i eliten. Vår dagordning delas inte av regeringen i Kina, där rättigheter systematiskt kränks och partistatens byråkrater i decennier metodiskt har plundrat och sugit ut landsbygden för att finansiera egna investeringar. Regeringen Lula i Brasilien har gett efter för påtryckningar från de egna stora jordbruksexportörerna och godkänt en begränsad sådd av GMO-soja (trots häftiga protester från IUL:s brasilianska medlemsförbund och frågan är långtifrån avgjord). G21 backades upp av och har vissa gemensamma medlemmar med Cairnsgruppen som är ett antal jordbruksexportörer med en total liberalisering av lantbruket och ett slut på alla former av statligt stöd på programmet. Vi motsätter oss subventionerad dumpning, men är för jordbruksstöd om det stärker lantarbetarnas rättigheter, skapar fler hållbara arbetstillfällen, skyddar miljön och höjer levnadsstandarden på landsbygden.
När folket i Paris protesterade mot stigande brödpriser i oktober 1789 hade redan den franska adelns privilegier avskaffats och deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrivits in i lagen. Man hade därmed banat väg för en demokratisk republik som grundade sig på allmän rösträtt. G21-gruppens framväxt är däremot inte liktydig med någon symbolisk stormning av Bastiljen, och vi har långt ifrån fått våra rättigheter som arbetstagare inskrivna i någon internationell lagstiftning där internationella handelsbestämmelser regleras.
G21 har redan börjat spricka, vilket framgår av att bara ett fåtal av gruppens medlemmar kom till ett möte efter Cancún i mitten av oktober. Delvis beror detta på påtryckningar och utpressning från Bushadministrationen, som rent ut hotat utestänga motspänstiga länder från framtida regionala och bilaterala handelsavtal. Men det beror också på vilje- och intressekonflikter inom G21. Vi kan och ska ge taktiskt stöd till fattiga länder som kräver ett skäligare och rättvisare regelverk för världshandeln. Men vi kan inte räkna med att de gör vårt jobb åt oss.
Vi får inte heller låta bli att ifrågasätta det nord-sydmönster som Cancún tvingats in i. Att handelns stormakter dominerar i WTO – i första hand USA och EU och deras kompanjoner – har sin grund i deras transnationella företags dominans på hemmaplan, och företagsagendan styr både hemma och utomlands.
Motståndarna till WTO:s föreslagna investeringsregler har behandlat dessa nästan uteslutande som en metod för transnationella investerare att förtrycka fattiga länder. Det är sant att regelverket om det införs i WTO ytterligare skulle stärka investerarnas ”rättigheter” på bekostnad av utvecklingsländernas förmåga att sätta upp sina egna utvecklingsmål. Men förebilden för investeringsreglerna är NAFTA:s kapitel 11, som utformades med avsikt att begränsa rätten för stater och regeringar i Nordamerika att lagstifta och reglera investeringarna för det allmänna bästa. Kapitel 11 har systematiskt tillämpats av företag i Kanada och USA för att ta tillbaka tidigare landvinningar som arbetar-, konsument- och miljörörelserna gjort i de bägge länderna och försvåra framtida framsteg. Investeringsreglerna är ett universellt hot, och arbetstagare i Nord och Syd måste gemensamt slåss mot dem eller riskera att arbetarrörelsen försvagas överallt.
Krisen i lantbruket är global i hur den påverkar arbetstagare och småbönder. En facklig strategi måste beakta att dagordningen för vad ILO kallar ”anständigt arbete inom lantbruket” fortfarande blockeras eller till och med förlorar mark, trots de miljardbelopp som spenderas på lantbruket i de rika länderna. Lantarbetare i Kanada och USA omfattas fortfarande inte av det juridiska ramverket för arbetsmarknadsrelationer. I USA har farmanställda under NAFTA sjunkit ännu djupare i fattigdom. Exportsubventioner subventionerar agribusinessens jättar, inte arbetstagarnas rättigheter. Livsmedels- och lantarbetare i de rika länderna har därför allt att vinna på att göra gemensam sak med lantarbetare runtom i världen och utmana det bolagiserade jordbruket och ställa frågan om kollektiva rättigheter i centrum av debatten livsmedel, lantbruk och handel.
På Världslivsmedelsdagen den 16 oktober uppmanade FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor FAO till en ”internationell allians mot hungern”. Den här alliansen får inte styras eller begränsas av skiftande landskoalitioner i WTO. Visst behöver vi allierade, men det är den internationella arbetarrörelsens uppgift att utgöra kärnan i alliansen, med utgångspunkt i en självständig facklig strategi för att främja vår gemensamma kamp i Nord och Syd mot de globala företagens agenda för livsmedel och lantbruk. Hummer och hibiskusvatten räcker inte. Vi kräver bröd och frihet.
__________________
IUL-broschyren ”WTO och det globala livsmedelssystemet: ur facklig synvinkel” kan beställas från sekretariatet och laddas ner i pdf-format från vår hemsida (www.iuf.org). Klicka på länken ”WTO och det globala livsmedelssystemet” i hemsidans meny uppe till vänster.