I mars besökte en IUL-delegation Serbien för att visa solidaritet med och stöd för det självständiga fackförbundet Nezavisnost och dess branschförbund för livsmedel, hotell och turism. I delegationen ingick företrädare för IULs generalsekretariat, IULs europeiska regionorganisation EFFAT, IULs utbildningssamordnare för Sydösteuropa och IULs holländska och tyska medlemsförbund Bondgenoten och NGG.

Nezavisnost – grundat 1991 som ett fackligt motstånd mot kriget och Milosevic – ledde den svåra decennielånga kampen mot det storserbiska projektets nationalistiska vansinne och dess blodiga följder (se MB 5-6/2000 ”Våra medlemmar var först ut i strejk”). Därför är Nezavisnost en av ett fåtal organisationer i Serbien idag som lever och frodas utan att fläckas av den opportunism och korruption som genomsyrar så gott som alla aspekter av det serbiska samhället och politiken.

Sedan Milosevic avsattes har medlemssiffrorna tredubblats på mindre än fem månader. Nezavisnost – som nu har drygt 600 000 betalande medlemmar – är den utan jämförelse största fackliga samorganisationen i landet. Det är en mäktig kraft som ingen regering längre kan välja att förbise eller marginalisera. Det är också en dynamisk organisation i ett samhälle som tyngs av korruption och stagnation, och det är en situation som innebär både möjligheter och risker. Serbien efter Milosevic är nämligen ett samhälle som fastnat i en förment ”övergångsfas” som vägrar att utvecklas vidare.

Landet har ny regering och nytt parlament och en preliminär livlina till donatorer i väst, men saknar någon tydlig plan för hur det ska rensa ut den kriminalitet och de diktatorsfasoner som uppmuntrats av tio års krig och ideologisk galenskap. Ekonomin är körd i botten, antalet pensionärer är högre än antalet sysselsatta, och cynismen som oundvikligen följer i den svarta marknadens spår har skapat en enorm reserv av potentiella stöttrupper för politiska manipulationer som kan vändas mot Nezavisnost. Demokratin måste medföra konkreta fördelar om den inte ska riskera att vissna ner innan den hunnit rota sig.

Liksom västs regeringar en gång såg Milosevic som en privilegierad ”samtalspartner” och ”en garant för fred och stabilitet” skyndar de sig nu att skänka demokratisk trovärdighet åt regeringen Kostunica. Tack vare kollegorna i Nezavisnost såg IULs delegation emellertid ett annat Serbien. Vi träffade företagsledare som skröt med sin vilja att tjäna vilken regering som helst, inklusive den förra. Vi såg privatiseringen i full färd på Hotel Novi Sad, där hotelldirektören ”privatiserar” hotellet tillsammans med den lokala polischefen – och regelbundet skickar in poliser för att skrämma Nezavisnosts ledare. Vi hörde talas om flera fall där arbetare fått avdrag på lönen eller omplacerats till sämre betalda tjänster eller hotats och rentav misshandlats efter att de gått med i Nezavisnost. Vi fick höra talas om en arbetsmarknadsminister i det ”demokratiska” Serbiens regering som valts ur Milosevic-fackets nomenklatura och som försöker sjösätta en ny regeringsvänlig facklig samorganisation. Vi hörde talas om hur den nya regeringen upprepade gånger vägrat träffa Nezavisnost – landets mest representativa fackförbund – för att diskutera en ändring av arbetsrätten. Vi fick höra flera rapporter om företagsledare som plundrar sina företag. Och på ett massmöte i Voivodina – som av tradition är Serbiens kornbod – berättade lantarbetare för oss om månadslöner på tolv D-mark (minimum för att försörja en familj på fyra är drygt 2 000).