IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över
MAI lever och har hälsan i WTO
Upplagd på IULs hemsida den 26-Jun-2003Skicka denna artikel till en vÅ n.
När WTO:s arbetsgrupp för handel och investeringar i juni sammanträdde för sista gången innan WTO:s ministerkonferens i Cancun i september lyckades man inte enas om att i Cancun inleda förhandlingarna om ett multilateralt investeringsavtal (MAI). Men kampanjen för ett MAI-avtal är långtifrån död med EU, Kanada och Japan i bräschen (medan USA väntar i kulisserna och konstruerar ännu restriktivare bilaterala och regionala investeringsavtal). Därför har avtalet i hemlighet satts upp på dagordningen för de ”miniministermöten” om handel som äger rum från idag till september – och förmodligen också på ett antal slutna bilaterala möten som syftar till att öka trycket på utvecklingsländerna.
Fälttåget för en heltäckande regeluppsättning för transnationella investerares rättigheter – formaliserad i MAI-förslaget som med knapp marginal tillbakavisades av OECD 1998 – har visat sig vara en av de mest seglivade av storföretagens lobbykampanjer på senare tid. Och det är knappast en slump. Det MAI-förslag som nu förföljer WTO är ett koncentrerat uttryck för det transnationella kapitalets strävan att befria sig från alla begränsande regelverk, existerande eller framtida. Med hjälp av internationella lagar och ekonomiska sanktioner vill MAI skapa ett skyddspansar mot regeringars och staters försök att idag och i framtiden reglera investeringarna för det allmänna bästa.
När en kombination av protester från allmänheten och inre splittring bland OECD:s medlemsländer fick MAI att haverera i OECD flyttade man bara slagfältet från OECD till WTO, där förslaget faktiskt hade sitt ursprung. ”Utvecklingsrundan i Doha” förde upp det på de internationella storföretagens dagordningen igen, som en av de ”nya” frågor som skulle med på ministerkonferensen i Cancun.
Men investeringar är ingen nyhet för WTO. WTO:s rådande regelverk – inklusive avtalet om handelsrelaterade investeringsåtgärder – inskränker redan idag staters möjligheter att ställa krav på utländska investeringar som till exempel gäller prestation eller lokalproducerat innehåll, tekniköverföring eller vinståterföring. Avtalet om handelsrelaterade investeringsåtgärder är resterna av ett misslyckat försök att få med ett heltäckande investeringsavtal vid WTO:s grundande. Det som är nytt är storföretagens utvidgade agenda som stimulerats av den framgångsrika avvecklingen av tidigare skikt av nationell lagstiftning med hjälp av internationella avtal i WTO och på regional och bilateral nivå.
Att företag direkt ska kunna angripa stater och regeringar och stämma dem för brott mot investerarens rättigheter är ett av de mest seglivade inslagen i storföretagens fälttåg, eftersom det privatiserar tvisteförfarandet och skyddar mot eventuella politiska förändringar i investerarens hemland. Lika envist slåss storföretagen för att skydda sig mot förlusten av framtida eller rent av potentiella intäkter – vilket förklarar den utvidgade definitionen av ”expropriation” som är gemensam för alla förslag om investerares ”rättigheter”.
Det ursprungliga MAI-utkastet och de globala investeringsförslag som nu drivs i WTO av storföretagens lobbyister är direkt baserade på det Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA). NAFTA:s 11:e kapitel stakar ut de transnationella investerarnas rättigheter och kulminerar i företagens ”rätt” att direkt ifrågasätta lagar, regelverk och praxis i ett undertecknarland, om de inkräktar på investerarens möjlighet att göra maximal vinst. NAFTA gör det praktiskt taget helt olagligt att påföra utländska investerare några som helst krav eftersom investerarna ges rätten att begära kompensation för eventuella framtida intäktsförluster och det förfördelade företaget kan stämma en stat eller regering för att den fallit offer för ”en handling som är liktydig med expropriation”. ”Reglerande” och ”smygande” definitioner av ”expropriation” har ytterligare stärkt företagens juridiska slagkraft och gett själva regelverket en ny innebörd. Politik, åtgärder och lagstiftning som inskränker, styr eller begränsar utländska investerares verksamhet anses hädanefter ha ”fråntagit” företagen verkliga och förmodade tillgångar. Värdstatens roll reduceras till att bevilja skatteprivilegier åt utländskt kapital och patrullera storföretagens exporttillverkningszoner och maquiladorer.
EU tar öppet ställning för ett mildare, mjukare MAI-avtal (”investering för utveckling”), där stater skenbart tillåts välja vilka sektorer de vill lämna över åt de transnationella företagen. Men de europeiska investerarna lobbar för det kompletta NAFTA/MAI-paketet, och erfarenheterna från förhandlingarna kring allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) visar att när hjulen väl satts i rullning är det extremt svårt att få stopp på företagskolossen. Tunga företagslobbygrupper – till exempel UNICE, Europeiska arbetsgivarorganisationen, Internationella Handelskammaren (ICC), och European Services Forum (ESF) – har alla tagit med det centrala kapitel 11 ur NAFTA i sina lobbyförslag. USA, som är i färd med att utvidga NAFTA till det amerikanska frihandelsområdet (FTAA) och föra in liknande rättigheter för investerare i sina bilaterala investeringsavtal, nöjer sig med att låta EU och Japan driva projektet i WTO, eftersom befintliga avtal landet undertecknat oundvikligen reser de hinder mot demokratisk reglering av storföretags verksamhet som blir följden av ett avtal i WTO. Det har de europeiska storföretagen också förstått. I ett brev till EU:s handelskommissionär Pascal Lamy 30 april fastslog ESF att ”Ett WTO-avtal om investeringar ska sträva efter att säkerställa den befintliga och höga nivån på investeringsskydd och möjligheten till tvistelösning i de amerikanska bilaterala investeringsavtalen. Det ska åtminstone innehålla bestämmelser som erkänner och skyddar befintliga bilaterala avtal.”
ICC, som i praktiken skrev OECD:s MAI-utkast, konstaterar att ”Ett av huvudsyftena med ett WTO-avtal om investeringar ska vara att tillhandahålla ett starkt och effektivt skydd för investerare mot förstatliganden, expropriationer och handlingar likvärdiga med expropriation.” I en nyliberal världsordning där till och med krav på lokalproducerat innehåll hotas av utrotning och de enda förstatliganden som är att vänta rör kraschade japanska banker eller amerikanska hypoteksinstitut är det viktigt att dra lärdom av erfarenheterna från NAFTA. Det verkliga motivet till de här investeringsregimerna är inte att värna mot expropriation, utan att radikalt begränsa möjligheten för stater och regeringar att ge offentlig service och genomdriva lagstiftning som skyddar arbetstagarna, konsumenterna och miljön. Genom att ge begreppet reglering betydelsen expropriation underminerar de möjligheten för regeringar att sätta gränser för storföretagens verksamhet. De syftar till att minska det manöverutrymme facket och andra demokratiska samhällsrörelser måste ha för att lyckas organisera sig och bedriva kampanjer för sina intressen och krav.
Enligt NAFTA:s kapitel 11 lyckades amerikanska Ethyl Corporation stämma Kanadas regering för att den förbjudit den giftiga bensintillsatsen MMT som företaget producerade. Företaget hävdade att inte bara förbudet utan också ”själva den juridiska debatten utgjorde en expropriation av dess tillgångar eftersom offentlig kritik av MMT skadade företagets rykte.” Tre år senare var det kanadensiska Methanex tur att stämma USA, eftersom ett kalifornsikt förbud mot en farlig kemikalie som företaget producerade var ”likvärdig med expropriation”. UPS stämmer Kanadas regering för att den erbjuder en offentlig postservice. Amerikanska Crompton Corporation stämmer kanadensiska regeringen för att den fasar ut bekämpningsmedlet Lindane, ett nervgift som är förbjudet i USA.
Om ICC får sin vilja fram blir det olagligt att förbjuda Lindane inte bara i Nordamerika utan också enligt internationell lag. Storföretag som skryter med sitt ”sociala ansvarstagande” arbetar i praktiken för att genom bindande internationella avtal olagligförklara en ansvarsfull reglering av affärsverksamhet. NAFTA:s kapitel 11 är ett livs levande exempel på varför MAI är ett hot mot demokratin och måste stoppas.
Det finns goda skäl att stifta internationella investeringsregler som respekterar och stärker staters och regeringars rätt att försvara det allmänna bästa och staka ut sin egen väg till utveckling gentemot de transnationella investerarnas intressen. Men det är inte vad WTO i dagsläget har att erbjuda.
WTO:s MAI-förslag skulle vara en katastrof för utvecklingsländerna, men det är historiskt falskt och politiskt farligt att se det som en Nord/Syd-fråga – det visar NAFTA-erfarenheterna klart och tydligt. MAI är ett politiskt vapen för att krossa våra rättigheter som arbetstagare och medborgare. Det är ett gemensamt hot, och det är vårt gemensamma ansvar att förenat göra motstånd mot det tills det begravts en gång för alla.