Outsourcade Coca-Cola-arbetare på Filippinerna slåss för fast anställning

Upplagd på IULs hemsida den 30-May-2008

Skicka denna artikel till en vÅ n.



Alden Manalusan (mitten), ordförande i säljarfacket CCSFU (Coca-Cola Sales Force Union), leder ett möte där inhyrd personal ansöker om att bli medlemmar i facket. David Magnetico (t h, i röd tröja) har jobbat direkt och indirekt för CCBPI i 20 år men företaget erkänner honom inte som anställd. Övriga på bilden som vill gå med i facket är Zaldy Japson, Estanilao Alagarne, Ricky Liporada och Ariel Elase (stående).


40 arbetare som jobbat för Coca-Cola Philippines i upp till 15 år via en påhittad tredjepartsleverantör har trappat upp sin kamp för reguljär fast anställning genom att gå med i IUL-förbundet ACCUP (Alliance of Coca-Cola Unions Philippines).

De senaste 20 åren har Coca-Cola Bottlers Philippines Inc (CCBPI) i allt större utsträckning låtit tredjepartsleverantörer sköta företagets försäljning, distribution, lager och logistik. Idag jobbar fler för de här underleverantörerna än vad som totalt sett är anställda direkt av CCPBI för försäljning och leverans. Ändå är de här företagen knappast några oberoende logistikspecialister utan bara simpla bemanningsföretag och den faktiska verksamheten sköts av CCBPI. Resultatet? Tusentals förare, medhjälpare, kontrollanter, utkörare och gaffeltrucksförare jobbar för CCBPI men är inte anställda av företaget. Det betyder att de inte har någon sjukförsäkring, inga vårdförmåner, ingen pension, ingen socialförsäkring, ingen övertidsersättning – och CCBPI har inget arbetsgivaransvar. Viktigast av allt är kanske att de här arbetarna inte heller har samma rättigheter, förmåner och trygghetsgarantier som fackmedlemmarna får genom kollektivavtalen.

Och att det till och med kan vara en strid på kniven att ens få ut sin lön har 150 arbetare som jobbar för underleverantören som sköter CCBPI:s lager i Manila bittert fått erfara. När arbetarna inte fått betalt i ett par tre månader upptäckte de att deras så kallade ”arbetsgivare” inte hade några pengar utan att det faktiskt var CCBPI som betalade dem. Det föregivna logistikföretaget förklarade i sitt svar på en protest till filippinska förliknings- och skiljedomskontoret NCMB att arbetarna är ”ackordsarbetare”, inte fast anställd personal. Och det trots att de faktiskt jobbat i företaget i mellan 4 och 15 år, ja några rentav i 20 år! Men än märkligare är att företagets ”huvudkontor” ligger i CCBPI:s säljkontor i Bagumbayan, Quezon City.

I mars 2008 fick 53 av de 150 arbetarna hjälp av LEARN (Labor Education And Research Network) och ACCUP att domstolsvägen tvinga CCBPI att erkänna deras rätt till en reguljär, direkt, fast anställning. CCBPI:s omedelbara (och förväntade) svar var att förneka varje slags anställningsförhållande gentemot arbetarna.

Som ett nästa steg i kampanjen för reguljär anställning ansökte 40 av arbetarna om medlemskap i Coca-Cola-säljarnas fackförening CCSFU den 16 maj i Makati City, Manila, som är anslutet till IUL-förbundet ACCUP (Alliance of Coca-Cola Unions Philippines). Än fler kommer att ansöka om fackmedlemskap de närmaste dagarna.