Unilever och det sociala ansvarstagandet, del II: Pakistans ”bästa arbetsgivare”

Upplagd på IULs hemsida den 20-Mar-2008

Skicka denna artikel till en vÅ n.



Unilever utsågs till ”bästa arbetsgivare” i en enkätundersökning av mastersstudenter på nio av Pakistans främsta handelshögskolor, som genomfördes av Pakistans Society of Human Resource Management. Priset är det senaste i en rad utmärkelser på sista tiden till Unilever Asia för ”enastående insatser” och andra tecken på ”belöningsvärt” socialt ansvarstagande på personalpolitikens område.

Men hur många sådana utmärkelser skulle Unilever få om hela sanningen om deras personalpolitik var känd, i synnerhet den som tillämpas i Pakistan? Pakistanska webbtidningen ”The News” publicerade den 8 mars en intervju med Unilever Pakistans styrelseordförande Ehsan Malik. Enligt artikeln ”klarar inte Pakistans största tillverkare av konsumentprodukter … att hålla jämna steg med efterfrågan på vissa av sina produkter. Det gäller till exempel tvättmedel och den nyligen lanserade färdigmaten, sopporna och kinamaten. Efterfrågan på livsmedelsprodukterna är så stor att det verkar som om pakistanierna trots fördubblad produktionskapacitet inte kan få nog av dem.”

Under de rådande förhållandena kunde man alltså förvänta sig att Unilever skulle investera i tillverkningskapacitet och framförallt nyanställa (nya medarbetare som enligt Malik torde ”lockas av den kultur och möjlighet till personlig utveckling” som företaget erbjuder).

Men som Malik berättade för journalisten är ”möjligheterna oändliga” för Unilever. Särskilt när det handlar om att skapa engångsjobb. Prisjuryerna blundar i sina motiveringar helt för företagets främsta prestation, nämligen framgångsreceptet tillväxt i kombination med en drastisk minskning av antalet anställda. Hos Unilever Pakistan har outsourcing och visstidsanställning drivits till sin spets och ribban lagts på en nivå som andra företag bara kan drömma om. Av de 8 000 anställda i Unilever Pakistans fabriker och kontor är bara lite drygt 500 tillsvidareanställda.

Fast med tanke på den ständigt stigande efterfrågan kan ju till och med 500 tillsvidareanställda vara för mycket för Unilever. I oktober förra året sparkade direktörerna på företagets fabrik för hygienprodukter i Rahim Yar Khan summariskt alla utom fem av fabrikens 292 visstidsanställda efter att facket meddelat att det skulle tillåta de tillfälliganställda att bli medlemmar och hjälpa dem till den fasta anställning de enligt pakistansk lag har rätt till efter nio månaders jobb. De sparkade tillfälliganställda ersattes av inhyrd arbetskraft från ett bemanningsföretag, som inte kan göra några rättsliga anspråk på fast anställning – och inte heller kan gå med i Unilever-arbetarnas fackförening.

Ett dygn efter massuppsägningarna inrättades bemanningsföretaget SAAD Enterprises (SE) som skulle förse fabriken med inhyrd personal. Månaden som följde på massuppsägningarna hyrde SE ut 300-350 arbetare – varav nästan 100 var tidigare visstidsanställda som sparkats i oktober men nu hyrdes in för att göra sitt gamla jobb via SE. Efter en månad ”släppte” företaget de 100 före detta visstidarna som hyrts ut av SE. Skälet till att de hyrdes in och sedan ”släpptes” var att hålla de sparkade visstidarna sysselsatta tills dess att den lagstadgade tidsfristen på 30 dagar för att överklaga uppsägningarna i domstol löpt ut. På grund av det kunde de här arbetarna aldrig stämma företaget för de olagliga uppsägningarna.

SE förser fortfarande Unilever med hundratals arbetare som rekryteras i hembyn för SE:s delägare Manzoor Waraich. SE ägs och drivs av Manzoor Waraich och Rana Irfan, vars svåger Shahid Rafiq är Unilevers fabrikschef i Rahim Yar Khan.

Här har vi alltså en perfekt illustration av det som i intervjun den 8 mars kallas för ”de positiva faktorer som får Unilever att fortsätta investera i produkter och människor i Pakistan”. Men Unilevers prestation är faktiskt mycket större än så. För att hjälpa Unilever igenom den årstidsbetingade svackan i utdelningen av priser för ansvarstagande personalpolitik föreslår IUL inrättandet av ”Hederspriset för enastående svågerpolitik och trakasserier av facket i bemanningsföretagens tjänst”.

Frågan är bara hur många priser Unilever kan vinna innan framgångarna stiger dem åt huvudet. Fortsättning följer…