FN erkänner men sjabblar bort nanoteknikens hälso- och miljörisker

Upplagd på IULs hemsida den 21-Feb-2007

Skicka denna artikel till en vÅ n.



Produkter som innehåller människotillverkade nanopartiklar introduceras i snabb takt i kommersiell produktion också inom IUL:s sektorer, vilket innebär potentiella risker för både arbetsmiljö och miljö. Hundratals produkter som innehåller nanomaterial finns redan i handeln, till exempel i mat, smink, hygienprodukter, kläder, hemelektronik, idrottsutrustning, gummidäck och hushållsapparater. De invaderar dessutom all världens arbetsplatser, i norr och i syd tränger in överallt, i jordbruk, fabriker och distributionscentraler.

Det exakta antalet kommersiellt tillgängliga produkter är okänt eftersom det inte finns något krav på innehållsdeklaration eller ens någon överenskommelse om vad som ska deklareras. Vissa varor stoltserar öppet med sitt nanoinnehåll, medan andra tillverkare iakttar en diskret tystnad om ingredienser och produktionsprocesser. Men säkert är att nanotekniken snabbt blir en del av livet och jobbet, oavsett var man bor eller vem man jobbar för.

FN:s miljöprogram UNEP skriver i rapporten Global Environment Outlook Year Book 2007 (www.unep.org/geo/yearbook) att "nanotekniken hägrar inte längre på horisonten. Den förvandlas snabbt till någonting vardagligt." Rapporten uppmärksammar de potentiellt allvarliga risker för hälsa och miljö som den nya tekniken innebär och påpekar att "de idag tillgängliga nanoprodukterna introducerades på marknaden med en begränsad offentlig debatt och med en begränsad ytterligare regelkontroll som är specifikt inriktad på deras nya egenskaper. Dagens forskning och utveckling försöker snabbt utforska nanoteknikens nya tillämpningar." Men den sjabblar bort eventuella politiska förslag avseende hanteringen av dessa risker. Låt oss titta lite närmare på saken.

Vad är nanoteknik?

Nanoteknik manipulerar syntetiska och naturliga material på atom- och molekylnivå. Tekniken rör samtliga processer som gäller mätning, manipulation och tillverkning på nivåer mellan en och 100 nanometer (en nanometer är en miljarddels meter). Ett människohår är ca 80 000 nanometer tjockt, vilket ger en fingervisning om nanoteknikens skala.

Nanotekniska verktyg och processer kan användas på praktiskt taget alla tillverkade produkter oavsett industrisektor. De kommersiella användningsområdena är därför i princip obegränsade. Teknik och konstruktion på den här nivån möjliggör t e x tillverkning av nanostora ingredienser som kan tillsättas till livsmedel för att förlänga hållbarheten eller fungera som sensorer för uppföljning av varurörelser över tusentals kilometer. BASF tillverkar syntetiska nanostora karotenoider (det ämne som finns naturligt i morötter och tomater och som ger dem deras färg) som livsmedelsförädlare kan använda i fruktjuicer och margarin. Bekämpningsmedel finns nu på marknaden som innehåller nanopartiklar som designats för att kemikalien ska fästa bättre på växten som behandlas.

Företagen drömmer om att slå mynt av en marknad som enligt vissa bedömare kan vara värd 2,6 triljoner USD 2014. Stater och över 1 300 företag i 76 branscher i hela världen investerade i fjol 10 miljarder USD i nanoteknisk forskning och utveckling. Poängen för arbetstagare och fack är att nanotekniken redan flyttat från forskningslabbet och in på arbetsplatsen – och i inget land i hela världen har någon regering infört tvingande regler för att reglera användningen av tekniken.

Livsmedel och jordbruk är särskilt attraktiva områden för kommersiell tillämpning av nanoteknik. Uppskattningar ger vid handen att marknaden för nanoteknik i livsmedel och livsmedelsförädling kan vara värd mellan 6 miljarder USD och drygt 20 miljarder USD 2010. Globala jordbruks- och livsmedelsföretag investerar stort i nanoteknisk forskning och utveckling, både i egen regi och genom offentlig-privata arrangemang där företagsägda, privata och offentliga forskningsinstitutioner sammanflätas.

Dussintals nanobaserade livsmedel, livsmedelsförpackningar och kosttillskott finns redan på den kommersiella marknaden, bl a oljekonserveringsmedel, livsmedelsfärger och så kallade "functional foods" med påstådda fördelar för hälsa och skönhet. Ett typiskt kommersiellt tillsatsämne som inte innehållsdeklareras är "Oilfresh", som tillverkas för och säljs åt livsmedelsförädlare i USA. Produkten består av 20 nanometer stora ytbehandlade zeolitpartiklar som tillsätts frityrolja för att förlänga produktens hållbarhet.

Den största omedelbara potentialen för kommersiell nanoteknik i livsmedelssektorn finns inom paketering, där nanoprodukter används för att maximera hållbarheten (till exempel den hett eftertraktade ölflaskan i plast), minimera exponeringen för syre, koldioxid och fukt, upptäcka patogener eller spåra produkter genom hela distributionskedjan.

Jordbrukskemikalier är en annan marknad med enorm tillväxtpotential. Patent och patentansökningar visar att många av världsledarna inom jordbrukskemi bedriver forskning på nanonivå om sammansättningen av nya bekämpningsmedel. Syngenta – det största jordbrukskemiföretaget i världen – säljer redan kemiprodukter som innehåller nanopartiklar som IUL:s medlemmar utan tvekan kommer i kontakt med. Det gäller till exempel produkter som växtregleraren Primo MAXX och fungiciden Banner MAXX. Företag i andra sektorer forskar aktivt i användningen av nanoteknik inom kreatur, fjäderfä, vattenbruk och jordbehandling.

I den uppenbara riskzonen för exponering för människotillverkade nanopartiklar befinner sig laboratoriepersonal, lantarbetare, livsmedelsarbetare, transportarbetare, handelsanställda och hotell-, restaurang- och cateringanställda. Trots det finns i dagsläget inga kända metoder för att begränsa, kontrollera eller ens mäta människors exponering för nanomaterial och nanoprocesser på eller utanför arbetsplatsen.

Vilka är riskerna?

Trots att det redan finns hundratals produkter på marknaden är de människotillverkade nanopartiklarnas toxikologi i stort sett okänd och outforskad. Vad man däremot med säkerhet vet är att partiklar som reducerats till nanonivå har en större yta, vilket kan göra dem mer kemiskt reaktiva. Ett ämne som till exempel är inaktivt på mikro- eller makronivån kan få farliga egenskaper på nanonivån. Redan på grund av själva storleken innebär nanopartiklar därför en förhöjd förgiftningsrisk.

Nanopartiklar kan inandas, sväljas eller tränga in genom huden. När nanopartiklarna väl hamnat i blodomloppet kan de smita förbi de traditionella vaktposterna i kroppens immunförsvar, exempelvis blod-hjärnbarriären.

2004 genomförde brittiska arbetarskyddsstyrelsen Health and Safety Executive en studie om nanoteknikens eventuella hälsokonsekvenser, och slutsatsen blev att "mycket lite är idag känt om nanomaterialens eventuella risker, eller hur man ska skydda arbetstagare i berördas branscher. Forskning på senare år har visat att partiklar med nanometerdiameter är mer giftiga än större partiklar på massbasis. Kombinationen av partikelstorleksunika strukturer och unika fysiska och kemiska egenskaper tyder på att stor försiktighet bör iakttas för att garantera en säker arbetsmiljö vid tillverkning och användning av nanomaterial." I beaktande av de potentiella arbetsmiljöriskerna rekommenderade rapporten bl a följande skyddsåtgärder: total inkapsling av arbetsytor avsedda för nanoteknik, lokala och allmänna ventilationssystem för arbetsytor, kortare exponeringstider, användning av "lämplig" personlig skyddsutrustning och regelbunden rengöring av ytor. Men samtidigt medges i samma rapport att de här åtgärderna sannolikt skulle visa sig fullständigt ineffektiva på grund av partiklarnas nanonivå och unika egenskaper.

I en gemensam rapport konstaterade brittiska vetenskapsakademin Royal Society och ingenjörsvetenskapsakademin Royal Academy of Engineering i juli 2004 att "det praktiskt taget inte finns någon information om effekterna av nanopartiklar på andra arter än människan eller om hur de beter sig i luft, vatten eller jord, eller om deras förmåga att ackumuleras i näringskedjor." Slutsatsen var att "spridningen av nanopartiklar bör begränsas med tanke på de eventuella konsekvenserna för miljön och människors hälsa." Men hetsen att utveckla och kommersiellt exploatera nanoteknikbaserade bekämpningsmedel, gödsel och vatten- och jordbehandlingsprodukter gör lantarbetarna till masspridare av nanopartiklar i luften, vattnet, jorden och näringskedjan – samtidigt som de själva direktexponeras.

Rapporterna har följts av en uppsjö nya patent och processer, men påtryckningar från branschen har sett till att det inte utformats eller lagstiftats om något regelverk mot spridning av nanopartiklar på arbetsplatsen och i den omgivande miljön. Reglerande myndigheter på nationell och regional nivå förespråkar fortfarande självreglering inom branschen trots alltfler bevis om de toxiska riskerna. Det avslöjades till exempel i augusti 2006 att amerikanska naturvårdsverket Environmental Protection Agency har godkänt användningen av 15 nanobaserade kemikalier med hänvisning till principen om affärshemlighet, vilket innebär att ämnenas sammansättning, kommersiella användning och tillverkaridentitet inte får avslöjas! Brittiska livsmedelsverket Food Standards Agency har påvisat betydande luckor i EU-lagstiftningen som reglerar användningen av nanoteknik inom produktion och paketering av livsmedel, men hävdar trots det fortfarande att frivillig självreglering räcker för att skydda arbetstagarnas och allmänhetens hälsa.

Vissa fackförbund har börjat påtala riskerna och efterlysa striktare regelverk eller rent av ett tillfälligt stopp för kommersiell nanoteknik, men mycket återstår att göra innan arbetstagarnas och allmänhetens hälsa är nöjaktigt säkrad. Australiska landsorganisationen ACTU vittnade till exempel i fjol i parlamentet om nanoteknikens risker för arbetsmiljön. En bra genomgång av engelskspråkigt resursmaterial om nanoteknik som ett arbetsmiljöproblem finns i den fackliga arbetsmiljötidskriften på webben HazardsI på

http://www.hazards.org/nanotech/safety.htm

En utmärkt skrift är "Down on the Farm: The Impact of Nano-scale Technologies on Food and Agriculture" som kan beställas på spanska eller engelska från ETC Group, en frivilligorganisation som IUL framgångsrikt samarbetat med i det förflutna (senast i motståndet mot Syngentas försök att patentera växtblomning):

http://www.etcgroup.org/upload/publication/80/01/etc_dotfarm2004.pdf

En handlingsplan

En aktiv lobby som sammanför företag, forskningsinstitutioner och marknadsföringsspecialister propagerar aggressivt för nanoteknikens påstådda fördelar för hälsa och miljö. Vi får inte glömma att asbest – som årligen vållar 100 000 dödsfall och som enligt ILO:s uppskattning i slutänden kan leda till 10 miljoner människors död – ursprungligen såldes som en produkt som skulle rädda liv. Det är inte överdrivet att betrakta människotillverkade nanopartiklar som ett slags superasbest, med allt vad det innebär för ett omedelbart införande av de skyddsåtgärder som behövs för att säkra arbetstagarnas och allmänhetens hälsa.

Även om UNEP-rapporten okritiskt upprepar många av nanolobbyns påståenden om teknikens förmodade fördelar är den åtminstone användbar såtillvida som den flaggar upp miljöriskerna och uppmärksammar avsaknaden av reglering. Men rapportens enda rekommendation är att uppmana "myndigheter och internationella organisationer att i samarbete med forskare och privat sektor utforma vetenskapligt och etiskt sunda riskbaserade normer för nya nanoteknikbaserade produkter och främja bästa praxis." Den här urvattnade formeln är ett klassiskt recept för att sitta med armarna i kors och ingenting göra. Vilka myndigheter är det som ska samarbeta med vilka forskare? Kan "forskare", myndigheter och privat sektor betraktas som fristående aktörer när storföretagens kassakistor i allt högre grad styr forskningsagendan och de institutioner där forskningen utförs? Kan "bästa praxis" (enligt vems kriterier?) ersätta lagar och regelverk? Om man kan lära sig något alls av de "vetenskapligt" godkända livsfarliga gifter som invaderat våra arbetsplatser så är det att om arbetsmiljön och folkhälsan ska kunna säkras så måste arbetstagarna och deras fackföreningar aktivt delta i övervakningen och kontrollen av de material och produktionsprocesser som de arbetar med. Frivillighet fungerar inte.

I det sammanhanget är det mycket viktigt att facket internationellt och systematiskt börjar samla in information om medlemmarnas nuvarande eller potentiella exponering för nanomaterial på arbetsplatsen. Regeringar och stater måste tvingas att omedelbart vidta bindande åtgärder för att skydda arbetsmiljö och folkhälsa från följderna av oreglerade utsläpp av kommersiella nanoprodukter i miljön. Och facket och andra samhällsorganisationer måste sätta press på nationella regeringar och internationella organ och få dem att hantera de risker som UNEP nu erkänt samt kräva ett formellt medinflytande över utformningen av ett globalt regelverk för hantering av risken.

Den kommersiella nanoteknikens konsekvenser och risker står på dagordningen för IUL:s 25:e kongress, som hålls i Genève den 19-22 mars. Med utgångspunkt i försiktighetsprincipen ska delegaterna diskutera behovet av ett globalt stopp för införande av nanotillverkade partiklar och processer i kommersiell produktion tills dess att eventuella arbetsmiljö- och folkhälsorisker adekvat kan mätas och bedömas.