IUF logo; clicking here returns you to the home page.
IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över


Världens största bryggare InBev lämnar bitter eftersmak av lögner och uppsägningar

Upplagd på IULs hemsida den 28-Mar-2006

Skicka denna artikel till en vÅ n.



Dricker du öl spelar det ingen roll var i världen du bor – chansen är stor att du tillhör InBevs kundkrets. Stella Artois, Brahma, Beck's, Bass, Leffe, Labatt och Hoegaarden är bara några av de drygt 200 varumärken som ägs av bryggerijätten som uppstod 2004 när belgiska Interbrew gick samman med brasilianska AmBev. InBevs slogan där företaget framställer sig som världens lokala bryggare – "the world's local brewer" – ger intrycket att det bakom de prisbelönta ölsorterna står århundraden av traditionellt hantverkskunnande, respekt för bryggmästarnas expertinsatser och ett engagemang för bevarandet av arvet från byar och småstäder. Men så är inte fallet. InBevs företagsstrategi bygger på uppköp av kända varumärken, omorganisering av produktionen på de ursprungliga bryggerierna följt av sammanslagning av dem till industriella bryggerikomplex av kostnadseffektivitetsskäl. Kostnadseffektivitet och sparprogram är drivkraften bakom Inbevs utveckling från världens största bryggare till den mest lönsamma. På vägen dit har företaget kört över rättigheter, trampat på människor och brutit löften.

InBevs "företagskultur" förvånar inte bryggeriarbetarna. AmBev skapade sin ställning i en samgåendeprocess där tusentals brasilianska arbetare blev arbetslösa och hamnade utanför de sociala skyddsnäten. Nu drabbar InBevs hänsynslösa profithunger Västeuropa och lämnar efter sig ett spår av förstörelse, uppsägningar och brutna löften till de anställda.

Gyllene handslag, brutna löften

När sparprogrammen drabbade Boddingtons 2002 lovade brittiska vd:n Stewart Gilliland IUL-anslutna T&G att Boddingtons skulle stanna kvar i Manchester. Tre år senare flyttades produktionen till Prestonbryggeriet i södra Wales och det anrika bryggeriet i Manchester las ner.

Nedläggningarna skjuter nu in sig på Belgien, hemlandet för InBevs anfader Interbrew, där företaget beslutat avbryta bryggeritraditionen i Hoegaarden och Kriek Belle-Vue. Kort efter att runt 3000 ortsbor och politiker demonstrerat tillsammans med InBev-anställda mot nedläggningen meddelade InBevs ledningen namnen på de arbetare som blivit övertaliga på grund av omstruktureringen, trots att företaget lovat de belgiska fackförbunden att ingen skulle sägas upp medan samtal pågick om en handlingsplan för de uppsagda. Produktionen ska flyttas till Jupille-bryggeriet. Precis som för Boddingtons går det extremt bra för de två belgiska varumärkena. Beslutet att marknadsföra flera prisbelönta varumärken genom att driva ett mindre antal industriella bryggerier istället för de traditionella gör att 232 jobb försvinner i Belgien. Aktieägarna jublar: den 24 februari presenterade InBev en ökning av intäkterna med 15,3% till 3,3 miljarder euro, vilket överträffade marknadens förväntningar. Samtidigt tillkännagav företaget att 360 jobb skulle bort i Belgien, Tyskland, Luxemburg, Ungern och Tjeckien, och att ytterligare övertalighet eventuellt kunde följa. Samtidigt som besparingar sker på bekostnad av arbetstillfällen och bryggeritraditioner betalade företaget nyligen sammanlagt 31 miljoner euro till avgående toppcheferna John Brock, Stuart Gilliland och Patrice Thys. Men InBev vägrar avslöja sina långsiktiga planer för de anställda och vill inte förhandla med facket om ett europeiskt socialt ramverk för de omstruktureringar som presenterats.

När InBev skrotar de anrika bryggerier som gjort företaget till vad det är håller det sig bara till sitt gamla vanliga mönster med brutna löften och åtaganden.

Affären Montenegro

Bara ett par år efter Interbrews köp 1997 av Trebjesa AD-bryggeriet i Niksic (Montenegro) hade den genomsnittliga månadslönen sjunkit från 321 euro till 87 euro och 243 av de 547 anställda fått gå. Arbetarna på fabriken hade länge varit organiserade i Trebjesa AD-bryggeriets fria fackförening, SDSPT. Facket lyckades till en början stå emot Interbrewledningens angrepp mot bemanning och löner, men tvingades ut i strejk två gånger. Stridsåtgärderna var viktiga för att begränsa de dramatiska lönesänkningarna och säkra ett formellt skriftligt åtagande från Interbrew om kollektivavtalsförhandlingar. Men Interbrew höll sig inte till avtalet företaget undertecknat och vägrade förhandla. Facket tvingades därför strejka en tredje gång i maj 2002. Interbrew svarade med lockout och sparkade i slutänden ett drygt 50-tal strejkande i ett brutalt försök att krossa fackföreningen. En av dem som sparkades var SDSPT-ordföranden Bozidar Perovic.

Dubrovnikavtalet

När konflikten i Montenegro gick i baklås och fick negativ publicitet tackade Interbrew ja till IUL:s förslag om ett möte i september 2002 i Dubrovnik i Kroatien för att förhandla om en lösning. Företrädare för IUL:s belgiska medlemsförbund CCAS-CSC och FGTB-Horval – som representerar majoriteten av de fackligt anslutna arbetarna i Belgien – var också närvarande. Interbrew gick med på att avbryta den fyra månader långa konflikten på Trebjesabryggeriet och återuppta löneförhandlingarna, och garanterade att de 303 bryggeriarbetarna alla skulle börja få lön igen. Interbrew undertecknade ett avtal för att skydda fackmedlemmar och strejkande från diskriminering och sanktioner och för att häva avstängningarna och samtliga rättsprocesser mot strejkkommitténs 15 ledare. Avtalet godkändes av Trebjesa-arbetarna som återgick till jobbet kort efter att undertecknandet. Interbrew lovade hålla sig till avtalet i dess helhet.

Ett företag över lagen

Interbrew höll inte löftet. Alla strejkande fick tillbaks jobben utom klubbordförande Perovic. 2003 och 2004 dömdes Interbrew två gånger i montenegrinsk domstol, som förklarade att uppsägningen av Perovic var olaglig och beordrade företaget att omedelbart låta honom återgå till jobbet med retroaktiv ersättning för förlorad arbetsinkomst. Men fackliga rättigheter och montenegrinsk lag tas inte på allvar av ett företag som räknas till de viktigaste utländska investerarna i landet och därför tror att det kan välja och vraka bland lagar och paragrafer. Följden blev att det inte fanns något jobb på Interbrew-Trebjesa för klubbordförande Perovic, som under tiden omvalts och stärkts i sin fackliga ställning och fortfarande rent tekniskt var anställd hos Interbrew. Trots regelbundna nyanställningar på fabriken envisades den lokala företagsledningen med att Perovics tidigare arbetsuppgift avskaffats och att han saknade kompetens för andra uppgifter.

Perovic har arbetat i 34 år på Interbrew och två gånger belönats med utmärkelsen "årets bästa medarbetare". Han tvingades ta tjänstledigt i april 2005. Enligt den lokala företagsledningens inofficiella version tillät inte InBevs huvudkontor att han fick jobbet tillbaks och det var uteslutet att han skulle arbeta på bryggeriet igen. Den 6 juni 2005 kom Perovic till sin arbetsplats men skickades hem igen. Han var avstängd till november 2005 när han återigen gjordes övertalig – en märklig åtgärd av ledningen som ju aldrig erkänt att han fått jobbet tillbaks! Interbrew struntade blankt i domarna i Montenegros arbetsdomstol.

Verkligheten bakom InBevs "utmärkta personalpolitik"

Interbrew har inte bara brutit mot internationellt erkända arbetsnormer. Företaget har också brutit mot ett avtal som det undertecknat med IUL och de båda belgiska förbunden. IUL bad om en förklaring. InBev skickade personalchefen Marc Croonen för att träffa IUL:s generalsekreterare Ron Oswald i Bryssel i slutet av 2005. På mötet åberopade Croonen flera gånger InBevs modell med "utmärkt personalpolitik" och lovade återkomma med ett svar angående Perovics rätt till retroaktiv lön för tiden han olagligt hindrats från att jobba plus en rimlig ersättning för den skamliga behandling företaget utsatt honom för.

Men Croonen återkom aldrig med det utlovade svaret. InBev meddelade de belgiska förbunden att Perovic skulle ersättas ekonomiskt och nöjde sig med det. Perovic sas upp igen i januari 2006 och den enda kompensation han erbjöds var 19,185 euro – ett belopp som han vägrar acceptera som rimligt och rättvist. Så mycket var InBev, världens största bryggare, alltså berett att betala för att göra sig av med en fackordförande, InBev som 2005 hade intäkter på 11,656 miljarder euro.
Perovics kamp är inte över än. Han och hans familj lever på den internationella solidaritet som organiserats av IUL och medlemsförbunden. Han är fortfarande den ordförande som fackklubben valt på InBev Trebjesa. Nya val till facket äger rum under våren 2006 och arbetarna står under tryck från företaget att inte välja om honom. Om Perovic inte blir omvald har InBev visat att det utan påföljd kan strunta i internationell och montenegrinsk lag.

I InBevs rapport från 2004 om ansvarsfullt företagande sägs följande: "InBev respekterar de skilda juridiska ramverken där det har verksamhet, beträffande de anställdas rättigheter att tillhöra organisationer som till exempel fackföreningar. Vi respekterar föreningsfrihet och kollektivavtal." För dem som producerar ölet har InBevs varumärken en bitter bismak.

Agera nu! Gör så här!

Arbetarna har fått nog av InBevs uppsägningar, brott mot fackliga rättigheter, förakt för tecknade avtal och nedläggningar av anrika bryggerier.

Skicka ett protestbrev till InBevs ledning och kräv att företaget:

Kopior av eventuella protestbrev skickas till IUL.

Vi tackar på förhand för ert solidariska stöd.