Generalstrejk i Italien den 16 april

Upplagd på IULs hemsida den 15-Apr-2002

Skicka denna artikel till en vÅ n.



Italiens premiärminister, Silvio Berlusconi, ledare för en center-högerregering som nu haft makten i nästan ett år, överväger att ändra på just de delar av den italienska arbetslagstifningen som ger arbetstagarna effektivt skydd mot orättvis uppsägning.

Artikel 18 i lagen, som infördes 1966, fastställer att man inte kan avskeda anställda utan rimlig anledning. Den hade uppnåtts sedan den italienska arbetarrörelsen kämpat i många år för rättvisa och värdighet åt löntagarna.

För att tillmötesgå Confindustrias – den italienska arbetsgivarorganisationen, som lägger skulden för den pågående ekonomiska avmattningen på strikta lagar och arbetskraftens “brist på flexibilitet” – önskemål har regeringen inlett en kampanj som syftar till att avveckla rättigheter och “avstrukturera” arbetsmarknaden. Man har därför bett parlamentet att delegera lagstiftande befogenheter till regeringen, så att den kan ändra lagar “med fullmakt”. Genom att skaffa sig denna möjlighet befriar sig regeringen i själva verket från allt ansvar att inleda överläggningar i god tro med de fackliga organisationerna och att uppfylla kraven på demokratiskt ansvar.

För att protestera mot den italienska regeringens försök att ensidigt ändra betydande inslag i arbetslagstiftningen har de tre italienska landsorganisationerna, CGIL, CISL och UIL utlyst en åtta timmar lång generalstrejk den 16 april 2002.

I ett gemensamt uttalande har de tre organisationerna förklarat, att genom att välja att ändra artikel 18 i lagen har regeringen “inte bara valt att upphäva en grundläggande arbetstagarrättighet, utan har också gjort det omöjligt att förhandla och lagt hinder i vägen för förhandlade lösningar i andra frågor”.

Ironiskt nog har ett antal arbetsgivare offentligt förklarat att de är emot Confindustria-ledningens politik och då i synnerhet alliansen med Berlusconis regering och att man går på kollisionskurs med facket. Man har erinrat om hur effektiv den sociala dialogen och sökandet efter förhandlingslösningar har varit under de senaste åren. Den italienska biskopskonferensen har också starkt kritiserat regeringens försök att begränsa de mänskliga rättigheterna och det förakt man visar för arbetstagarnas värdighet.

Berlusconi har också, betecknande nog, visat sitt förakt genom att förklara att strejken inte kommer att bli en “general” strejk utan snarare en “partiell” strejk, eftersom hela den arbetande befolkningen på 21 miljoner inte kommer att delta. CGIL, CISL och UIL har sammanlagt 5,5 miljoner medlemmar, som kommer att bege sig ut på gator och torg (premiärministern har också sagt, att han inte “är rädd för gatan”) den 16 april för att skicka ut starka signaler till regeringen och arbetsgivarna.

IULs europeiska regionalorganisation, EFFAT, har meddelat att man kommer att delta i generalstrejken genom att skicka en delegation med europeiska fackföreningsledare till demonstrationerna i Rom. IUL har informerat sina medlemmar världen över och dessa kommer att visa sitt stöd i form av solidaritetsbudskap till IULs medlemsförbund i Italien, FLAI-CGIL, FILCAMS-CGIL, FISASCAT-CISL, UILA-UIL och UILTuCS-UIL.