IUF logo; clicking here returns you to the home page.
IUL
Förenar livsmedels- och lantarbetare samt hotellanställda världen över


PepsiCo har ännu inte tagit sitt ansvar

Upplagd på IULs hemsida den 21-Jul-2005

Skicka denna artikel till en vÅ n.



Malin Klingzell-Brulin är chefredaktör för Svenska Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel. Hon ingick i en delegation som organiserats av IUL och Solidarnosc och som besökte Polen den 22-23 juni för att undersöka förhållandena för de åtta kvinnor som avskedats eller tvingats sluta till följd av sexuella trakasserier vid PepsiCos Frito-Lay-fabirk nära Warsawa. Hennes reportage från besöket publicerades ursprungligen i Mål & Medel Nr. 7-8, Juli/Augusti 2005.

Gång på gång har arbetskamrat-en försvunnit in på förmannens kontor. De andra kvinnorna har sina farhågor. När hon en vecka före jul plötsligt får sparken leder det till att de börjar samtala om det som pågått en längre tid, men som ingen vågat föra på tal – de sexuella trakasserierna.

Sexuella trakasserier är svårt att tala om. Men nu gör de det för första gången i en större grupp och det visar sig att de alla har erfarenhet av det, antingen har de själva blivit utsatta eller så har de blivit vittne till hur andra utsatts.

Det är ett jobbigt ögonblick. Men det är också en oerhörd lättnad att få dela med sig av det man gått och burit på. Att inte längre vara ensam är en befriande känsla.

Många minns arbetskamraten som blev gravid och fick sparken. Det var för tre år sedan. En förman utpekades som far till barnet och när den historien blev känd tog hennes man livet av sig, han hängde sig. Förmannen uppmanades att säga upp sig, någon annan påföljd fick han inte. Ingen kan med säkerhet säga om historien är sann för den blev aldrig ordentligt utredd.

Kvinnorna jobbar på PepsiCo:s chipsfabrik Frito-Lay utanför Warszawa och de diskuterar allt det här under en rast. Vad de inte vet är att någon lyssnar och sedan skvallrar för ledningen om deras samtal. Kanske är det någon som ser en möjlighet att stärka sin egen position. Kanske är det någon som har ett horn i sidan till dem.

Dagen de aldrig glömmer

Det går mot jul. Det är mycket julstök, mat som ska lagas, gran som ska kläs, julklappar som ska inhandlas. Efter julfirandet är de tillbaka i paketeringen på fabriken. Jobbar på som vanligt. Den 29 december 2004 är en dag de inte kommer att glömma.

Elzbieta har paus. Hon har precis tänt en cigarett när hennes förman kommer fram
och säger till henne att sluta röka och följa med honom. Allvaret i hans röst skrämmer henne. Hon gör som han säger och följer tyst med. Han för henne till personalkontoret. Där väntar personalchefen. Han förklarar för henne att de inte vill ha kvar henne på fabriken. Anledningen till det är oklar.

Hon förstår ingenting, blir helt chockad. Framför henne på bordet har de lagt två papper som hon kan välja mellan att skriva under. Skriver hon under det första pappret innebär det att hon sagt upp sig själv och att hon gjort det mot viss ersättning, skriver hon under det andra innebär det att företaget gett henne sparken för att hon misskött sitt jobb.

Det svartnar för ögonen. Vad är det de säger? Sparkad? Varför? Hon kan inte tänka klart. Hennes man är arbetslös. Hon har fyra barn att försörja. Hur ska de nu överleva? Hon skriver under pappret som ger henne ersättning, cirka tre månadslöner. Hon känner att hon inte har något annat val.

Efter Elzbieta kallas de andra kvinnorna som talat om sextrakasserierna upp en efter en. Ryktet har nu gått. De vet nu vad som väntar dem.

Grazyna är den tredje kvinnan som förmannen säger till att följa med honom. Det är ytterst obehagligt då det är just denne förman som tidigare utsatt henne för sexuella trakasserier.

Utmärkelse för bra jobb

Den sista kvinnan som blir uppkallad till personalkontoret är Alexandra. Hennes arbetskamrater tror inte sina ögon. De har precis innan tröstat henne och sagt att hon inte borde ha något att frukta. Bara ett par veckor innan har hon fått utmärkelse för att hon skött sitt jobb så bra.

Alexandra väljer att säga upp sig själv, det gör sex av de åtta kvinnorna. De har inte råd att välja bort den ekonomiska ersättningen. En efter en lämnar de personalkontoret. De får varsin svart plastsäck att samla sina personliga tillhörigheter i. Därefter uppmanas de att omedelbart lämna fabriken.

Att så många anställda sagts upp på en och samma dag har aldrig tidigare hänt i fabrikens historia. Och det är säkerligen ingen tillfällighet att det sker den dag som deras fackliga ordförande begärt ledigt och inte finns där för att hjälpa dem.

De sparkade kvinnorna väntar på varandra utanför fabriksstängslet. De är alla övertygade om att det är deras samtal om de sexuella trakasserierna som gjort att de nu förlorat jobben. Nästa dag träffar de sin klubbordförande på fackföreningen Solidaritets lokala kontor. Då uppmanas de att skriva ner sina vittnesmål. Utan skriftlig dokumentation kan man inte driva det hela vidare.

Den 3 januari lämnar de in en anmälan om sexuella trakasserier till Arbetsdomstolen. Några dagar senare träffar representanter från Solidaritet kvinnornas arbetsgivare. Förhoppningen är att förhandlingsvägen få företaget att ta sitt ansvar, utreda anklagelserna och återanställa kvinnorna. Det vägrar ledningen att göra.

Slås upp stort i medierna

Kvinnorna står då fast vid sina anmälningar. Tre av dem uppger att de blivit utsatta för sexuella trakasserier. Fem stödjer deras påståenden. Polsk press och polsk TV får nu kännedom om fallet och det hela slås upp stort.

Två rättsliga processer drar igång, en domstol ska pröva frågan arbetsrättsligt och en ska pröva den brottsligt. Följden blir att förmannen grips och sätts i arrest men han fortsätter att få lön från företaget som också kopplar in dyra advokater för att försvara mannen. Kvinnorna får varken jobben tillbaka eller ersättning för förlorad arbetsinkomst.

I slutet av januari uppmanar IUL, Livsmedelsarbetarnas international, sina medlemsförbundet att protestera mot det inträffade och kräva att alla arbetare som avskedats eller tvingats säga upp sig på grund av sina försök att motsätta sig de sexuella trakasserierna omedelbart ska få jobben tillbaka.

IUL framhåller att PepsiCo genom att låta bli att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda de anställda mot sexuella trakasserier bryter mot så väl europeisk som polsk lag som de anställdas mänskliga rättigheter.

Bryter sin egen kod

IUL pekar också på hur PepsiCo i den egna världsomfattande uppförandekoden förbinder sig att ”tillhandahålla en arbetsmiljö som är fri från varje slags diskriminering, inklusive sexuella och andra former av trakasserier.”

Mål & Medel skriver om PepsiCo-fallet i mars, se nr 3 - 2005. Påtryckningar utifrån hjälper inte. Istället för att utreda anklagelserna hävdar företagsledningen att kvinnorna genom sin anmälan försöker pressa pengar av företaget. Fackföreningen Solidaritet misstänker att detektiver anlitats för att hålla koll på kvinnorna och deras förehavande.

Solidaritet drar igång en namninsamling till stöd för kvinnorna, hittills har 180 000 polacker skrivit under den. I mitten av maj genomförs en demonstration i Warszawa. Men företaget låter sig inte påverkas. Tiden går och kvinnornas situation blir allt svårare. Det florerar rykten om att produktionen kan komma att flyttas utomlands, till Ukraina, på grund av kvinnornas agerande. Arbetslösheten där de bor är mycket hög, över 20 procent. De har svårt att få några andra jobb än mycket tillfälliga påhugg.

Nordisk kampanj startar

I början av juni beslutar den Nordiska unionen inom Närings- och njutningsmedelsindustrin att med alla stående medel offentliggöra PepsiCo:s totala underlåtenhet att skydda de anställdas mänskliga rättigheter. Unionen beslutar också sända en delegation av fackliga representanter och fackföreningsjournalister till Polen.

Vi som deltar i denna delegation träffar sju av kvinnorna den 22 juni på Solidaritets kontor i Warszawa. Med på mötet är fackliga representanter från lokal, regional och central nivå. Det är skakande berättelser vi får ta del av. Företagets agerande känns så grymt när man ser dessa kvinnor i deras samhälle. Hur kan företaget påstå att de skulle göra detta för egen vinnings skull? Att det som de berättar inte skulle vara sant framstår som mycket osannolikt. Frågan kommer att avgöras i domstol och då får vi det svart på vitt.

Kvinnornas juridiska ombud från Helsinki foundation for human rights finns på plats. Han uttrycker sin oro för rättsprocessen om vi skriver om vad de sexuella trakasserierna handlat om. Därför lämnar vi sådana uppgifter därhän.

De uppsagda kvinnorna lever ett tillbakadraget liv. Det är inte många som känner till vad de nu går igenom. Det får vi veta när vi nästa dag besöker tre av kvinnorna i deras hem i den lilla staden Zerardów, cirka en och en halv mil från PepsiCos fabrik.

Alla vet allt om alla
Att tala om sexuella trakasserier är skamligt, speciellt i ett litet samhälle där alla vet allt om alla. På fabriken har de flesta av de forna arbetskamraterna tagit ställning mot kvinnorna. Dessutom har den häktade förmannens fru startat en egen kampanj för att rentvå honom. Det har slagits upp stort i polsk skvallerpress.

En sliten trappa leder upp till Elzbietas lägenhet i ett av de kommunala hyreshusen. Hon är fyrabarnsmamma. Både hon och mannen är arbetslösa. Vi tränger ihop oss i familjens lilla vardagsrum och lyssnar på henne. Hon ser påfallande tärd och plågad ut. Det har varit en tuff tid.

– Det är knappt vi har pengar till mat för dagen. Hyran har vi inte kunnat betala på flera månader, berättar hon.

När hon onsdagen den 29 december tvingades att säga upp sig själv hade hon arbetat på fabriken i sju år. Återigen redogör hon för händelseförloppet.

– Det gick så fort allting. Det enda jag hann tänka var på barnen och hur vi nu skulle få pengar att klara oss.

Det var så overkligt alltihopa, säger hon. Det var först efteråt när hon fick tid att tänka som hon kopplade ihop det hela med samtalet de hade haft om de sexuella trakasserierna.

Alexandra bor i en liten lägenhet ett par trappor upp i ett annat av de kommunala hyreshusen. Hon är ensamstående mamma med en son på tolv år. Hon berättar stolt för oss att hon jobbat i nio år på fabriken och att hon bara varit hemma i elva dagar, inte för att hon själv varit sjuk utan för att hennes barn varit det.

Alexandra försökte ställa ledningen till svars när hon blev uppkallad till personalkontoret.

– Jag hade bara några veckor innan fått utmärkelse för att jag skött mitt jobb så bra. Att jag strax där efter skulle få sparken med motiveringen låg produktivitet verkade fullkomligt orimligt, berättar hon och fortsätter:

– Jag försökte att diskutera med förmannen och personalchefen. Jag frågade om de gjorde så här för att jag visste för mycket om vad som pågick på fabriken, då bara skrattade de åt mig.

Den sista kvinnan vi besöker är Grazyna. Hon bor med man och två barn ute på landet i ett litet hus som hon ärvt. Till det yttre en liten idyll jämfört med de andra kvinnornas boende. Ekonomiskt har hon det också något bättre. Psykiskt har hon det desto mer jobbigt. Medan de andra kvinnorna vi träffat varit vittnen till trakasserierna har hon själv blivit utsatt för dem. Det är inte lätt att tala om men hon gör ett försök för att vi bättre ska förstå.

Hon är helt övertygad om att de fått sparken för att de började prata om vad som pågick på fabriken och för att hon sade nej när förmannen begärde sexuella tjänster av henne.

Känner inte till uppförandekoden

Företagets uppförandekod känner hon inte till. Har inte hört ett ord om detta under sina nio år på fabriken. Inte heller de andra kvinnorna har kännedom om denna. Företaget hävdar att alla anställda informerats om detta men så är alltså inte fallet.

– Vad drömmer du om just nu?

– Att få jobb.

Hon vet dock inte om det kommer att bli möjligt att gå tillbaka till fabriken även om de vinner mot företaget. Det kommer inte att bli lätt att jobba sida vid sida med dem som tagit ställning mot henne. Hon är också ganska uppgiven när hon talar om den rättsliga processen som kan ta flera år.

– Som jag ser det bedriver företaget ett nervkrig och att det är tufft att härda ut när man varken har jobb eller pengar.

___________________________


Om Du vill skicka ett meddelande till PepsiCo och fördöma deras brist på ansvar och uppmana företaget att genast inleda förhandlingar med facket för att finna en lösning som är godtagbar för offren, klicka här.