Brasilien: Nestlé förnekar arbetsskador bland anställda

Upplagd på IULs hemsida den 13-Dec-2001

Skicka denna artikel till en vÅ n.



År 1997 erkände Nestlé Storbritannien officiellt problemet med förslitningsskador till följd av repetitiva rörelsemoment i arbetet bland de anställda på produktionssidan. Man tillkännagav att man höll på att utarbeta ett program för att minska förekomsten av denna vanliga arbetsskada.

Samma år förnekade Nestlés ledning i Brasilien förekomsten av sådana skador (som faktiskt var utbredda på arbetsplatsen). Man fortsatte med sina ojusta metoder att avskeda arbetstagare - främst unga kvinnor - som ådragit sig sådana skador, i stället för att gå till botten med problemet.

IULs regionalkontor i Latinamerika tog då fram en kortfilm om problemet. Den handlade om en av de brasilianska kvinnor, som blivit handikappade till följd av en sådan arbetsskada och som fått sparken från Nestlé.

Fyra år har gått sedan dess, men Nestlé verkar alltjämt fästa mindre vikt vid de anställdas arbetsmiljö i Brasilien än i Västeuropa. Följande artikel, som publicerats i IULs latinamerikanska regionalbulletin SIREL, har skrivits av en läkare som IULs latinamerikanska regionalsekretariatet anlitar som konsult i arbetsmiljöfrågor.

NESTLÉ -”DU ÄR LIVETS KRYDDA”

Med denna slogan hoppas det mäktiga schweiziska transnationella livsmedelsföretaget ge en modern och mänsklig image åt sin industriverksamhet. Som läkare måste jag erkänna att jag alltid respekterat det här företaget och haft en känsla av att de flesta människor förknippat det med hälsosam mat.

Men under en längre tid har jag nu kunnat ta del av undersökningar som vissa frivilligorganisationer gjort och som lett till diskussioner om den verkliga nyttan av de enorma propagandakampanjer som Nestlé bedriver i olika medier för att – till exempel – få föräldrar att köpa företagets produkter åt sina spädbarn istället för att ge dem moderns naturliga bröstmjölk. Personligen ser jag mig nu dessutom tvungen att ifrågasätta Nestlés uppträdande med tanke på arbetsmiljön och dess konsekvenser för några anställda som drabbats av förslitningsskador.

I april 2001 kom María Alice till min mottagning. Hon arbetade på en Nestlé-anläggning i Brasiliens inland. Hon hade värk i skuldror, handleder och armbågar. Värken blev hela tiden värre och gjorde henne mindre produktiv i sitt arbete. María Alice genomgick en EMG-undersökning och resultatet var entydigt: karpaltunnelsyndrom i vänster och höger handled. Vid en ultraljudsundersökning framkom att hennes handledsmuskulatur var inflammerad.

Hon berättade för mig att hon gått till företagsläkaren, men han hade inte brytt sig särskilt mycket om hennes besvär utan sagt att det var normalt och att hon skulle gå tillbaks till arbetet. Efter att hon gått till andra läkare gick hon på ett möte som arrangerats av hennes fackförening och där en expert från IUL var med. Det var han som sedan bad oss göra en bedömning av hennes fall.

Efter att ha tittat närmare på hennes sjukdomshistoria och hennes arbetssituation – det var hon själv som gav mig den här informationen – var jag säker: hon hade en förslitningsskada. I enlighet med lagen begärde jag att hon skulle utredas utifrån min diagnos. Döm om min förvåning när jag ett par dagar senare fick ett brev från företagsläkaren – som dessutom undertecknats av personalchefen – där det framgick att fallet diskuterats kliniskt av icke-medicinsk personal. Brevet underkände min diagnos och antydde att den anställde eventuellt försökt få mig att ställa en felaktig diagnos (den exakta ordalydelsen var att ”patienten hade påverkat sin diagnos”).

Jag måste erkänna att de här båda Nestlé-företrädarnas inställning gjorde mig oerhört förbluffad. Jag tyckte att jag borde överlämna brevet till María Alice så hon fick veta vad hennes överordnade i företaget ansåg om hennes fall. Brevet förvånade också henne, och hon sa att hon skulle ha en del att berätta för mig efter nästa besök hos företagsläkaren.

Tio dagar senare kom hon och berättade för mig om hur besöket hade gått. Hon hade med sig en massa dokument om andra fall med förslitningsskador inom Nestlé: två kvinnliga anställda på det schweiziska transnationella företaget hade avskedats trots att de led av samma symptom på förslitningsskador. En av dem hade till och med intyg från en medicinsk arbetsrättsexpert där det framgick att hon drabbats av förslitningsskador som en följd av arbetsmiljön på Nestlé. María Alice sa att företagets skepsis och misstro var förödmjukande och hade retat upp många av hennes arbetskamrater. Vad kommer Nestlés företagsläkare att ha för kommentarer till de här fallen?

Dr. Roberto Ruiz